Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Feed (2022)

Recension: Feed (2022)

  • 1 tim 40 min
  • Skräck
Emil Oscar Rasmussen
Emil Oscar Rasmussen | Recension
26 oktober 2022
Emil Oscar Rasmussen
Emil Oscar Rasmussen | Recension
26 oktober 2022

Ett tappert försök – men inte skrämmande bra

Lagom till Halloween är det dags för den Joakim Lundell-ledda skräckfilmen "Feed" att inta svenska biografer. Den har en hel del skrämmande skavanker, men kan sannolikt tilltala alla som inte kan få nog av rysare.

  • Regi:
    Johannes Persson
  • Manus:
    Paulo Vacirca, Henry Stenberg
  • I rollerna:
    Sofia Kappel, Molly Nutley, Vincent Grahl, Joel Lützow, Annica Liljeblad m.fl.

I rollen som filmrecensent har jag två rädslor: att behöva titta på skräckfilm och att behöva bedöma svenska produktioner. Skräckgenren är allt annat än min kopp te och jag lider av någon form av jämförelsesyndrom som gör att jag har svårt att objektivt syna svenska filmer utan att orättvist jämföra dem med Hollywoodproduktioner. När Feed landade i mitt knä var värsta tänkbara skräckscenario med andra ord ett faktum.

Inledningsvis såg Feed ut att bekräfta alla de fördomar och farhågor som ligger till grund för mitt ständiga undvikande av rysare och svenska filmer, men den sista tredjedelen ger filmen ett tillräckligt stort lyft för att den ska vara värd att utforska. För alla som kan hålla sitt kritiska öga stängt under skräckfilmstittandet och är nyfikna på hur nästa steg i evolutionen av Joakim Lundells skräckimperium ser ut, kommer Feed knappast vara bortkastad tid.

Handlingen i filmen är relativt simpel. En influencer (Sofia Kappel) har anlitats för att skapa dragningskraft åt en camping, som desperat försöker hålla sig vid liv genom att haka på glamping-trenden. Tillsammans med sitt team och deras respektive färdas hon ut på en ö för att leva det idylliska livet och sprida ordet om platsen. På väg ut till ön får de höra om myten om Märit, en häxa som lever i vattnet runt ön. Myten ser snart ut att vara mer än bara fantasi och vistelsen ute på ön utvecklar sig snabbt till en kamp på liv och död.

Lundells värsta mardröm

Filmtopp intervjuade Joakim och Jonna Lundell om Feed och succén med Spökjakt i början av augusti. Då nämnde Joakim – som till stora delar ligger bakom idén till filmen och står som producent för den – att den viktigaste ingrediensen för filmens framgång är att den inte får se "svensk ut". Joakim verkar alltså lida lite av samma typ av jämförelsesyndrom som mig och det gjorde att jag trots allt satte mig i biostolen med en form av förväntning på något utöver det vanliga.

Till en början är Feed dessvärre allt det där som "Jocke" önskade att den inte skulle vara – den är till synes hans värsta mardröm. Efter en intressant liten teaser som etablerar tonen påbörjas vad som är en smärtsamt knackig inledning av filmen. Första bilderna känns som tagna ur vilken svensk bilreklam som helst och det följs upp av några oförklarliga kreativa val, en rejäl expositionsdump och en dialog som i sina försök att kännas naturlig blir raka motsatsen.

En annan aspekt som jag inte kan låta bli att kritisera är den outnyttjade möjligheten som etableras med den ovan nämnda teasern. Vi introduceras för filmens värld med found footage-material i The Blair Witch Project-stil, följt av nyhetsinslag om spökjaktsturism. I det här lyfts mycket spännande tematik fram, som till vilken grad det är okej att exploatera tragedier och hur vår lockelse att tro på spökhistorier kan stå i vägen för vad som faktiskt är logiskt och rimligt.

Detta är inte teman som sopas under mattan helt och hållet, men de utforskas alldeles för lite under filmens gång och framför allt genom karaktärerna. När gruppen får höra myten om Märit blir det snabbt tydligt vilka av dem som är benägna att tro på (eller åtminstone skrämmas av) den typen av saker och vilka som är skeptikerna. Dessa ståndpunkter vidhåller sedan karaktärerna genom hela filmen, utan att direkt vackla någon gång, vilket tar död på mycket av det engagemang man hade kunnat känna för karaktärerna och handlingen.

Hade tittaren fått chansen att i större utsträckning ifrågasätta vad som är på riktigt och inte tillsammans med karaktärerna, så hade det varit lättare att investera sig i filmen och obehaget hade lyfts ytterligare några snäpp.

Sista tredjedelen räddar Feed från botten

Feed (2022)
Foto: Nordisk Film.

Första halvan av "Feed" var en smärtsam upplevelse för mig, men när ett hot väl har etablerats på allvar och det klumpiga karaktärsbyggandet städats undan lyfter filmen till en fullt duglig nivå och i många stunder är den genuint läskig. Alla Hajen-imitationer som används i överflöd faller visserligen platt i mina ögon (och de är många gånger rent ologiska), men känslan av att karaktärerna inte har någonstans att fly är påtaglig. Det tvingar dem till avslöjande handlingar och bygger effektfullt upp spänningen.

Med tanke på att jag, som är allt annat än en skräckfilmsentusiast, tycker att den sista tredjedelen är en relativt underhållande resa, kan det mycket väl vara så att personer som älskar genren faktiskt kommer att uppskatta Feed på allvar.

I slutändan tror jag Feed är en film som kommer att uppskattas av många – den är bara inte gjord med mig i åtanke. Filmen har några kittlande jump scares och tydliga ambitioner som går att uppskatta. Molly Nutley och Sofia Kappel står dessutom för mestadels imponerande rollprestationer och med lite tålamod växer även de andra skådespelarna in i sina roller ju längre filmen lider.

"Feed" har biopremiär den 28 oktober.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL