Dwayne Johnsons nya film ”The Smashing Machine” saknar genomslagskraft
Recension: The Smashing Machine (2025) – Benny Safdies film når inte hela vägen
Dwayne Johnson visar en skör sida i ett ambitiöst sportdrama som aldrig riktigt hittar sin balans. Ett potentiellt mästerverk som aldrig når fram.
Det finns något märkligt fascinerande i att se The Rock – förlåt, Dwayne Johnson – nästan försvinna bakom en helt ny fysisk och emotionell gestaltning. I The Smashing Machine, Benny Safdies första soloregisserade långfilm sedan bröderna Safdie gick skilda vägar, får vi följa den legendariske MMA-fightern Mark Kerrs uppgång och fall under slutet av 90-talet.
Jag ville så gärna älska den här filmen men det gick inte.
Antibiografiskt experiment som håller på avstånd
Filmen följer Kerr från UFC:s no holds barred-era vid karriärens topp, genom segrar i Japan med Pride Fighting Championships, samtidigt som hans relation med flickvännen Dawn Staples (Emily Blunt) långsamt krackelerar under tyngden av hans missbruk och osäkerhet.
Safdie gör allt för att inte göra en traditionell sportfilm, och här börjar besvikelsen krypa in. Med sin dokumentariska kameraföring som ofta är filmad från utsidan av ringen med rep som skär genom bilden, eller från ovan som en neutral observatör, håller regissören medvetet tittaren på armslängds avstånd.
Det är en formalistisk strategi som känns mer som en reaktion mot sportfilmens konventioner än en genomtänkt metod att berätta just den här historien.
LÄS OCKSÅ: Nya ”Predator: Badlands” är en ”ruskigt cool” film
”Nyanserad och avklädd prestation” av Dwayne Johnson
Johnson levererar det som utan tvekan är en mycket nyanserad och avklädd prestation. Det finns ögonblick där hans kropp – denna vältränade maskin som definierat hans karriär – blir en bur snarare än ett vapen. Intressant nog är det just detta som gör hans casting så fascinerande: Johnson spelar en man vars kropp är hans valuta, och vi som publik vet att skådespelaren själv förvandlat sin kropp till en Hollywood-industri.
Det är metatextuellt på ett sätt som filmen aldrig riktigt utforskar, men som ligger där som ett oroligt undertema.
Jazzen och den dokumentära illusionen: ”Våld blir till musik och musik blir till våld”
Här gör Safdie något verkligen unikt: hans val att använda jazz under fightscenerna känns först orimligt, men blir snart genialiskt. Musiken speglar MMA:s oberäkneliga flöde – den plötsliga explosionen av våld, de tysta pauserna, bytet av rytm. Det är som om fighten inte soundtrackas utan översätts till ett annat språk, ett där våld blir musik och musik blir våld.
Detta är filmens mest fascinerande estetiska val.
LÄS OCKSÅ: Lysande skådespel i Netflix nya miniserie ”Death by Lightning”
Ett manus som drunknar i observation
Och det är här besvikelsen blir påtaglig. Filmen blir för ofta passiv när den borde vara aktiv. Vi ser Kerr mixa smoothies och beskåda solnedgångar genom flygplansfönster. Safdie verkar övertygad om att observation ersätter analys, att om vi bara ser tillräckligt mycket av Kerrs vardag kommer vi förstå hans inre. Men Kerr som karaktär saknar den komplexitet eller det mytologiska djup som skulle göra detta tillvägagångssätt lysande.
Problemet är strukturellt: filmen täcker för mycket mark utan att gräva tillräckligt djupt någonstans. Kerrs drogberoende skildras, men återhämtningen känns förhastad. Vänskapen med tränaren antyds men utvecklas aldrig.
När filmen försöker säga något större om berömmelse, maskulinitet och identitet – något om hur män förvandlas till varumärken så blir det mest till halvsagda antydningar.
En stark historia som inte når hela vägen
The Smashing Machine är en film som förtjänar beundran för sina ambitioner och sina prestationer, men besvikelsen ligger i klyftan mellan vad den kunde ha varit och vad den är.
Det är synd, för någonstans i denna dokumentärlika iakttagelse finns en stark historia om mänsklig sårbarhet och självdestruktivitet. Men precis som Kerr själv i sina värsta stunder, når filmen aldrig riktigt dit den borde.
Man kan se konturerna av mästerverket genom diset, men det materialiseras aldrig helt.
"The Smashing Machine" intar Sveriges biografer den 7 november.
LÄS OCKSÅ: Så bra är TV4:s nya storsatsning ”Vi kommer i fred”
Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.
