DC League of Super-Pets (2022)
Husdjuren visar vilken liga som gör publiken mest rättvisa
När Superman och övriga Justice League blir kidnappade i DC:s nya animerade film är det husdjuren som måste komma till undsättning.
DC:s filmsatsning har svajat mer än stålmannens mantel när han blåser sig genom ozonlagret. Det har varit högt och lågt, men framför allt lågt, där den lägsta punkten förmodligen varit Justice League från 2017. När Stålmannen, Flash och resten av supergänget återvänder gör de det nu som biroller. Och det var på tiden, för det här är DC:s bästa ensemblefilm sedan Watchmen tog oss med kraft 2009.
I den nya filmen är Stålmannen och hans jycke Krypto en etablerad hjälteduo som ständigt räddar dagen. Men trots att deras tillvaro för det mesta är perfekt finns det moln som tätnar ovan dem. Till Kryptos förfäran planerar Stålmannen att fria till flickvännen Lois Lane, vilket riskerar att göra honom till husses andrahandsval.
Det hela blir än värre när Lex Luthor dyker upp med ondskefulla planer för att kidnappa och utrota Justice Leauge, och Krypto utan sin gjutna kompanjon måste rädda gänget och hindra superskurkens världsherravälde. Lyckligtvis för honom halkar han in på ett härbärge där ett gäng oönskade djur snart får krafter som kan hjälpa honom.
I kontrast mot Snyder Cut och flera andra DC-filmer är det här en snärtig och lekfull film med självmedveten humor som inte bara är barnslig slapstick, utan också går hem hos vuxna, och i synnerhet fans av det evigt expanderande superhjälteuniversumet. Det drivs om alla de gamla hjältarna och med genren i sig där de återkommande planerna på att förinta universum blivit pinsamma.
Knäpptyst biosalong framåt slutet
En annan skillnad från "Justice League" är att "Super-Pets" är full av älskvärda karaktärer där alla har sina säregna drag och brister, som även blir deras styrkor. Den engelsktalande versionen är smockad med stjärnor. Själv såg jag den svensktalande som utan tvivel gör karaktärerna rättvisa. Bäst gillar jag den barska jycken Ace som visar sig ha ett hjärta av guld. Anis Don Demina gör ett imponerande jobb med rösten och jag kan bara hoppas på att han gör flera tecknade filmer framöver. Om inte annat kommer väl snart en uppföljare där hans karaktär spelar ännu större roll.
Periodvis går filmen för hårt ut på humorn och glömmer bort att den har en story med mycket på spel att berätta. Men i sin starka sista akt, där salongen full med småbarnsfamiljer förvandlas till knäpptyst, hittar Super-Pets tillräckligt mycket balans och hjärta för att helheten ska gå i mål. Trean är stark.
"DC League of Super-Pets" går nu att se på bio.