Black Bird (säsong 1)
Spännande jakt på seriemördare
Den 8 juli är det premiär för Dennis Lehanes "Black Bird" på Apple TV+. Eric Diedrichs njuter av "The Wire"-författarens nya kriminalare, men tycker att den är som allra bäst under de första avsnitten.
Direkt med den stilsäkra, 00-talsdoftande vinjetten sätts prägeln – Black Bird andas lika mycket HBO:s tidiga kvalitetsserier som Mindhunter. Att det hela baseras på en sann historia gör det vilda konceptet bara galnare.
I huvudrollen ser vi Rocketman-stjärnan Taron Egerton, mer sammanbiten och rippad än någonsin. Här spelar han den rike, före detta fotbollsstjärnan Jimmy Keene, som numera langar droger och plockar upp tjejer som ungefär ser ut som hans mamma gjorde back in the days. Just det där med morsan kommenteras aldrig, men sett till att hon har traumatiserat honom in i grunden finns det säkert en freudiansk förklaring till hans vilda nattliv.
Måste bli vän med ett monster
När Jimmy en dag döms till tio år på kåken, raseras hans Patrick Bateman-fasad och vi förstår att han någonstans, långt där under, faktiskt är en människa. Ännu mer så när han får chansen att göra en deal med FBI – förflyttas till ett fängelse för sinnesrubbade och pumpa en seriemördare på info och i utbyte få sin frihet.
Mördaren i fråga heter Larry och är en stor man med ännu större polisonger och mental kapacitet som en tioåring. Trots att han är dömd för våldtäktsmorden på två flickor, ser det ut som att han ska gå fri – bevisbördan är helt enkelt inte vattentätt och hans tvillingbror menar att polisen tvingat fram hans erkännande.
Jimmy måste använda all sin list för att snabbt bli vän med Larry och få fram nya detaljer som knyter honom till mordet. Något som inte visar sig vara helt enkelt, särskilt inte när en säkerhetsvakt bestämmer sig för att göra livet surt för honom.
Mästerligt skådespel och lysande dialog
I mångt och mycket är Black Bird som allra bäst under samtalen mellan Jimmy och Larry. Dialogen är lysande och Taron Egertons och Paul Walter Hausers samspel mästerligt. Egerton har aldrig varit bättre och Hauser visar sig vara en fenomenal röstskådespelare – hans lena, höga stämma blir mörk, misstänksam, penetrerande. Det finns också ett parallellspår med två FBI-agenter som ständigt bjuder på ny spänning. De spelas av veteranen Greg Kinnear och The Deuce-skådisen Sepideh Moafi som gör allt i sin makt för att hitta nya ledtrådar som binder Larry till morden.
Men är han verkligen skyldig? Det är inte bara vi i publiken som tvingas fråga oss detta utan även de som utreder morden. I mångt och mycket är det också denna osäkerhet som verkligen utmärker Black Bird – men hur det går, får du ta reda på själv.
Ray Liotta är magnifik
Under de tre första avsnitten sitter jag som på nålar och njuter av det träffsäkra skådespelet, den exemplariska dialogen, den konstanta spänningen. Även om säsongen på många sätt är utmärkt rakt igenom, svalnar mitt intresse till och från under andra halvan, särskilt när det bjuds på en del återblickar som ska förklara hur Jimmy och Larry blev som de blev. Det är egentligen inget fel på dem, men de känns inpressade. Förmodligen hade det varit bättre att stryka dem helt eller expandera säsongen med ett par avsnitt.
Värt att nämna är att detta är en av Ray Liottas sista roller. Här spelar han Jimmys pappa – en försupen snut som, även om han älskar sin son, är mer än hopplös. Liotta har aldrig varit bättre.
Black Bird har premiär på Apple TV+ den 8 juli. Jag tycker absolut att du ska se den.