Filmvärldens mest charmanta seriemördare
De obehagliga karaktärerna som ändå lyckas charma oss.
Alla har vi små hörn i vår själ som går i de lite mörkare färgnyanserna. Det är därför vi dras som vithajar till en droppe blod till skräckfilmer och allehanda brutaliteter i vår underhållning. Vi tycker det är lite mysigt. Detta är i alla fall min högst populärvetenskapliga analys av fenomenet.
Idag vill jag flirta lite med min själs mumsiga mörker. Idag ska jag lista något så makabert som vilka psykotiska mördare i filmvärlden som trots sina vanvettiga handlingar lyckas charma mig av soffkanten. Tvättäkta psykfall vilka jag känner en märklig, vanskapt attraktion till. Detta är: filmvärldens mest charmanta seriemördare!
PS: Givetvis utfärdas en kraftig SPOILER-VARNING på denna lista!
Mickey och Mallory Knox – Natural Born Killers (1994)
Oliver Stones hypnotiserande rulle sätter fingret på ett fängslande fenomen: vår kulturs fascination av våld och dess lakejer.
Stones tema spelar mig som en lyra och han drar hem sin poäng med bravur. Regissören pekar med hela handen på vårt hyckleri och stundtals kryper jag ihop i filmfåtöljen av skam över hur pricksäkert det gestaltas. Jag sitter bekvämt framför teven med en enorm kopp kaffe i ena näven och blir enormt fascinerad av detta människofientliga par - utan att för den delen känna att de befinner sig på rätt sida av den moraliska kompassen.
Ondska och dess utövare är ett fängslande fenomen och Stone känner väl till detta. Woody Harrelson och Juliette Lewis lyckas dessutom gestalta karaktärerna på ett fängslande och charmant vis. När Harrelson går loss på Downey Jr om vilken lågt utvecklad apa han är sträcks mina moraliska gummiband till bristningsgränsen. Snyggt och vidrigt - men likt förbannat charmant!
Nu behöver jag en iskall dusch för att försöka skrubba av mig allt hyckleri som etsat sig fast i min hud efter att ha sett Natural Born Killers.
John Doe – Se7en (1995)
Nu tänker du kanske: "Okej, hur trasigt innandöme har egentligen den här skribenten?". Det finns stunder jag själv undrar, och varje gång jag ser David Finchers Seven får jag ta mig ordentliga funderare. Kevin Spaceys John Doe förkroppsligar det filmiska psykfallet med det kliande avtryckarfingret - men det finns något där, bakom den nästan sömndrucket lugna fasaden hos Doe som tilltalar mig.
Är det måhända hans osviktliga lugn som tilltalar? Eller kanske hans närmast omänskliga självdisciplin och beslutsamhet? Kan det vara hans lojalitet gentemot statliga bibliotek? Jag tror det är en mix av ovanstående komponenter plus hans stolliga övertygelse. Missförstå mig rätt, min lojalitet ligger hos protagonisterna varje steg av deras själa-mördande mörka utredning - men nog finns det trånga hörn i mitt bräckliga psyke som tilltalas av denna dåre.
Martin Vanger – Män som hatar kvinnor (2009)
Vem har inte någon gång råkat drömma om att bli omänskligt torterad av Sunes pappa i en sunkig källare på botten av en miljonvilla? Seriöst, det kan inte bara vara jag!
Jag älskar den svenska versionen av Män som hatar kvinnor! I mångt och mycket tack vare Peter Habers kraftuppvisning som samvetslös stolle. Det är en otämjd och närmast bestial Haber vi får se med brutalitet forsande i sina ådror.
Hur kan det då komma sig att jag skulle vilja unna mig en single-malt (trots att jag inte ens dricker whisky!) med denna våldsbejakande knöl? Martin Vanger är en social kameleont. Hans mysiga persona är en genuin, whiskydrickande affärsman med en hel del innanför pannbenet. Den lite mindre mysiga personan är ett sadistiskt svin och en våldtäktsman. Denna schizofrena mix är aldrig tydligare än när han plötsligt frågar en fastspänd, plågad Mikael Nyqvist: "vill du ha lite vatten?". Hur Haber lyckas alternera mellan dessa personligheter är inget annat än beundransvärt och knivskarpt skådespeleri!
Hannibal Lecter – När lammen tystnar (1991)
Vad kan vara sexigare än en hyperintelligent galning som ger igenom dina patetiska försök till psykologiska barriärer? Någon som äter din lever med bondbönor och en smarrig "chianti" såklart!
Lecter behöver ingen närmare introduktion. Anthony Hopkins kannibal slungandes in i det populärkulturella medvetandet 1995 av Jonathan Demmes När lammen tystnar - där har han cementerat sig en given plats. Min hypotes är att Hopkins kokar ihop en attraktiv gryta av skräck, intelligens och en nypa charm.
Jag skulle inte banga på att låta Lector ge mig en släng av sin psykoanalytiska slev. Att sitta igenom en terapi-session ledd av den brutala kannibalen vore inget mindre än en ära. Så pass charmig är Hopkins i rollen - jag är villig att avslöja min själs mest mystiska hemligheter för karln. Det är lika delar imponerande som djupt sinnesrubbat.
Patrick Bateman – American Psycho (2000)
Jag säger det, rakt ut och utan skam, "American Psycho" är Christian Bales krona på verket. Filmen är hans psykotiska grädde på moset. Aldrig har Walesaren varit vassare! Hans Patrick Bateman är en svulstig korsbefruktning av lyx, mord och framförallt: charm!
Bateman är en 27-årig Wall Street-yuppie där den skimrande ytan putsas febrilt och med en galnings precision. Under detta materialistiska harem gömmer sig dock en smärre skavank: Bateman mördar på löpande band!
Vart ligger charmen i detta? Bales hypnotiska prestation! Bale underhåller mig varje steg genom denna bäcksvarta komedi. Jag skulle mer än gärna vara på den mottagande änden av Batemans livliga analys av Huey Lewis and The News - yxa drämd i huvudet eller inte. Regissören Mary Harron vägleder mig genom filmen med ett psykotiskt grepp om min hand i ett djärvt ställningstagande om materialism och emotionell avtrubbning.
PS: Jag är medveten om slutets ambivalenta natur. För denna lista föredrar jag dock att låta de sadistiska morden skett.
Fortsätt scrolla för fler listor!