Alex Schulmans filmdebut ”Arkipelag” är omöjlig att inte älska

Min farhåga med ”Arkipelag” var att den skulle kännas som en Ruben Östlund-kopia – Schulman beundrar regissören som också har varit en hjälpande hand under delar av skapandet. Det finns visst Östlund-DNA, framför allt i det humoristiska anslaget på ett plågsamt lärarmöte, men på det stora hela känns Schulman som sin egen filmskapare.

LÄS OCKSÅ: Så bra är Josephine Bornebuschs nya Netflix-film ”Stormen”

Oanade vändningar på en mardrömslik klassresa

De tre föräldrarna Bill, Bobo och Pontus antar rollen som vuxna ledare på en klassresa ut till Arkipelag. Klassen är stökig med flera gränslösa och fullständigt vidriga elever. Mobbare, med noll respekt för någon i deras omgivning. Även vuxna.

Ganska snabbt inleds en maktkamp ute på ön där den godtrogne boyscout-föräldern Bill (Gustaf Skarsgård) försöker sprida ljus i en mörk tillvaro genom att vara en stöttepelare. Bobo, spelad av Fares Fares, använder inte samma försiktiga taktik, utan vill sätta tydligare gränser med direkta konsekvenser för eleverna, och Pontus (Linus Wahlgren) – en total odugling i sammanhanget – bidrar inte avsevärt till situationen. Han är inte bättre än de nötter som planlöst hakar på mobbarna, och har istället span på en av de yngre ledarna på plats, en ung tjej.

Resan till Arkipelag är en kaskadspya till misär som inte vet något stopp. För mig? En fröjd, så klart.

LÄS OCKSÅ: Cristian Mungius prisade drama ”Fjord” säger mycket om vår samtid

Här visar Schulman redan mästerliga drag

Schulman måste ha haft förbannat kul när han skrivit ”Arkipelag”. Han leker hela tiden med tittarnas förväntningar. Vi får gång på gång se nya sidor av karaktärerna, som får oss att ifrågasätta det vi trodde oss veta om dem från första början. Deras olika bakgrunder förklarar varför de hanterar situationen annorlunda – men också varför det största hotet på ön kanske inte nödvändigtvis är ett gäng skitungar. Det ska visa sig att även vuxna har svårt med sina egna gränsdragningar.

Med scener som låter en återuppleva obekväma stunder man själv minns från skolgången, uppskruvade till det dubbla, får Schulman upp pulsen på mig. Rejält. Sen vrider han gärna om kniven genom att stanna kvar där det gör som ondast. En flera gånger sadistisk svart komedi, men genom huvudkaraktären Bill glömmer han aldrig att behålla filmens hjärta.

Smart att göra ”Arkipelag” så pass situationsbaserad

Det är lätt att glömma när man ser filmen, men Schulman är debutant. Därför är det ett väldigt smart drag att han gjort Arkipelag så pass starkt situationsbaserad, med kristallklar premiss. Han låter inga ”naiva” ambitioner ta över, utan har istället fokuserat på att sätta grunderna så bra som möjligt med koncentration på karaktärerna, gruppdynamiker och deras konflikter.

Det märks att man jobbat mycket med skådespeleriet – samtliga tongivande figurer är kanonbra – och fotot känns även det uppfriskande äkta. Vissa av de nattmörka scenerna är svåra att tyda även i en biosalong, vilket bidrar till filmens råhet.

Det finns jag skulle vilja berömma, men då med risk för att spoila filmens mest intressanta vändningar. Hur som helst har jag inte ett ont ord att säga om Arkipelag. Schulman har gjort en suverän film som går att dissekera över en öl, eller tio. En av årets tveklöst bästa, som gör mig grymt nyfiken på vad han gör härnäst.

”Arkipelag” har biopremiär den 9 oktober. Samla vännerna och se den.

LÄS OCKSÅ: Stillsamt storslaget i Netflix nyversion av ”Öster om Eden”

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Arkipelag (2026)