Mysteriet på Greveholm

Mysteriet på Greveholm – Sanslöst överskattad!

  • SvtPlay
Daniel Turfors | Krönika
23 december 2020
Daniel Turfors | Krönika
23 december 2020

En kontroversiell dagbok

Filmtopps Daniel Turfors bestämde sig för att göra något åt sin allmänbildning i karantäntiderna och såg "Mysteriet på Greveholm" för första gången. Hans dagboksanteckningar kartlägger en resa från hopp till fasa.

28 november: Kära dagbok, det är dags att slå slag i saken!

Hela mitt liv har jag blivit pepprad med åsikter om att Mysteriet på Greveholm är det finaste Sverige har efter guldbron och ståtliga älgar. Så pass bra, ska den vara, att en uppföljare visade sig vara berättigad och att folk i min egen ålder tjatar om den varje jul trots att den kom ut när vi bara var ett år gamla. Jag måste se den, helt enkelt och känner att det riktigt bubblar av förväntan.

Min sambo tycker att serien är grym och hyllar initiativet. Så nu kan jag äntligen täppa till det här hålet i min allmänbildning och vi kan se fram emot riktigt mysiga julmorgnar tillsammans fram till den 24 december. Så härligt!

1 december: Det börjar ju bra det här!

Stämningen är lite svår att sätta fingret på men i allra bästa fall kan Mysteriet på Greveholm kanske bli som någon svensk kombination av Scooby Doo och Twin Peaks. Temalåten är ju dessutom fantastisk. Jag känner mig hoppfull och sambon spricker av glädje över att äntligen få se om denna klassiker från barndomen.

5 december: Hej igen dagboken.

Jag vill revidera min tidigare skrivelse då jag börjar känna mig försiktigt skeptisk. Mysteriet på Greveholm verkar ju inte direkt dålig, den har ju en massa underbara aspekter. Vandrande rustningar, dumma tjuvar i sann Ensam Hemma-anda, spöken och en aura av kosmisk skräck.

Jag borde gilla det här, men gör jag inte och jag vet inte riktigt vad det beror på… Är Mysteriet på Greveholm inte mer än summan av sina delar? Äh, den hämtar sig nog, det måste den ju, nationalskatt som serien ändå är. Jag återkommer.

10 december: Nej nu! Dagboken!

Mysteriet på Greveholm.
Foto: SVT.

Jag är snart halvvägs in och måste konstatera att Mysteriet på Greveholm är sanslöst överskattad. Varje morgon har långsamt gått från dagens mysigaste stund till ett rent lidande. Jag klarar inte längre av effekter från 60-talet eller det hattiga skådespeleriet från dessa skåningar som spottar ur sig knäppa och osammanhängande repliker.

Skämskudden börjar slitas ut från hur många gånger jag behövt dra fram den och den kombination av härliga övernaturliga element som jag trodde att jag skulle falla för peppras emot mig i en sådan takt i dessa 10-minutersavsnitt att det börjar kännas som att jag besöker ett new age-retreat i förfall, hög på crack.

Är det jag som är galen? Eller är allting en konspiration? Har folk i min närhet låtsats hylla den till skyarna i ett practical joke för att sedan fnittra åt att jag varje morgon ska mötas av överspelande barn, ett konstant brytande av ”show don’t tell”-regeln och nissar som av någon anledning måste ha ordet ”nisse” på ryggen för att man tror att vi annars inte skulle förstå?

Är det ett försök till att slutligen putta mig över sinnessjukdomens kant, en gång för alla? Jag vet ingenting längre.

15 december: Sambon börjar dela min frustration. Jag märker det.

Mysteriet på Greveholm
Foto: SVT.

Det som förut var någonting som fyllde hennes hjärta med värme och som hon skulle försvara till leda har förvandlats till någonting annat med vuxna ögon. Har jag skapat ett cyniskt monster? Jag fäller bittra kommentarer över hur löjlig serien är och får inte mothugg, utan snarare tecken på medhåll. "Vilken töntig replik, tycker du inte?" "Jo, vad menar man ens?".

Det känns som att jag hädar, kära dagbok, men kan det vara så att Mysteriet på Greveholm bara är bra genom nostalgins förrädiska skimmer, att den inte alls håller idag, med vuxna ögon?

20 december: Kära dagbok, jag och sambon orkar inte mer.

Mysteriet på Greveholm
Foto: SVT.

Vi lägger ned vårt tittande av Mysteriet på Greveholm, med bara fyra avsnitt kvar. Jag tror mig ha gått igenom sorgens fem faser. Förnekelsen och ilskan är sedan länge förbi och jag har till och med börjat komma till någon slags acceptans – och en insikt.

Det är inte bara Mysteriet på Greveholm som är dålig, det är hela konceptet med julkalendrar och avsnitt på 8 - 12 minuter som ska tilltala alla, vuxna som små. Det är en balansgång uppfunnen av mörka krafter, helt enkelt – och ska den göras måste våra allra skarpaste hjärnor sättas på uppgiften.

Därför måste vi som nation gemensamt börja ställa högre krav och hälsa: SVT, step up your game. Jag har beslutat mig för att som botemedel se om världens bästa julfilm, Die Hard, tills skammen har gått ur kroppen men skickar dig, kära dagbok, till Filmtopp i hopp om att de vill publicera den och sprida det viktiga budskapet.

Med hopp om en framtid med bättre julkalendrar,

Daniel Turfors

MER LÄSNING: Tips på härliga julnyheter!