Neo (Keanu Reeves) och Agent Smith hoppar mot varandra med pistoler i händerna. Foto: Warner Bros. Pictures.

Andreas gnäller på de som gnäller att ”Det är orealistiskt”

Andreas Ziegler | Krönika
03 november 2020
Andreas Ziegler | Krönika
03 november 2020

Gnällspiken gnäller på andra gnällspikar.

Det finns de som inte kan uppskatta filmer för att de är ”orealistiska”. Spelfilm kan vara realistisk, men det är långtifrån något vi kan förvänta oss. Så nu säger gnällspiken ifrån; sluta gnäll och ta dig utanför din bekvämlighetszon!

Jag är troligtvis en av de gnälligaste filmskribenterna i Sverige just nu (om jag får säga det själv). Men jag är ju inte ensam om att gnälla på film. Jag lyssnar mer än gärna på när andra gnäller om filmer. Men ibland blir det för mycket även för mig.

Jag verkligen avskyr när folk anklagar spelfilmer för att vara orealistiska.

Köper jag premissen?

Neo (Keanu Reeves) kan stoppa kulor genom att vifta med handen. Realistiskt? Nej. Coolt? Ja. Foto: Warner Bros. Pictures.
Neo (Keanu Reeves) kan stoppa kulor genom att vifta med handen. Realistiskt? Nej. Coolt? Ja. Foto: Warner Bros. Pictures.

Personer som klagar på att filmer är orealistiska har ofta rätt i att filmerna de gnäller på mycket riktigt är orealistiska. Saken är den att filmerna de gnäller på sällan har utgett sig för att vara realistiska. Många filmer som anklagas för att vara ”orealistiska” gör det tvärtom ofta väldigt tydligt att de inte är realistiska. Det handlar snarare om att de klagande gnällspikarna inte kan köpa premissen.

Vi kan ta "The Matrix" från 1999 som ett exempel. Premissen för The Matrix är att maskiner har tagit över världen och ”farmar” människor som batterier. Människorna hålls nedsövda i ”The Matrix”, ett verklighetstroget program där folk, för det mesta, lever rätt vanliga liv. De som väckts från sin slummer kan sedan manipulera programmeringen i ”The Matrix” för att bli snabbare, starkare och lära sig exempelvis köra motorcykel och slåss med hjälp av händiga små plugins. Den utvalde, Neo (Keanu Reeves), kan manipulera programmet ytterligare. Han kan bland annat flyga, använda telekinesis och plocka ut virtuella kulor ur kroppar som vi andra plockar upp mynt som fallit mellan soffdynorna.

MER GNÄLL: 

Andreas gnäller på superhjältar

Andreas gnäller på barndomsfavoriter

The Matrix har aldrig utgett sig för att vara realistisk. Filmen har snarare en ytterst tunn förankring i verkligheten. Den tänjer till och med vad på vad vi ens kan föreställa oss. Och det är här som filmmagin i The Matrix finns. De av oss som köper premissen, kan få mycket filmglädje av The Matrix. De som inte köper premissen, kommer bli uttråkade och/eller irriterade efter en sisådär tjugo minuter.

Min fars rigida filmsmak

Deadpool
"I never said this to anyone before, but don't swallow." Foto: 20th Century Fox.

När vi väljer bort vissa filmer för att vi inte köper premissen, handlar det i grund och botten om att vi har förutfattade meningar om hur vissa filmer är.

Det finns få människor som har så rigid filmsmak som min far. Så fort en film har minsta lilla element av något övernaturligt eller låtsas-teknik (=science fiction), rynkar han på pannan, sluter ögonen och somnar (samma sak kan sägas om romantiska komedier, men det är en annan historia).

Hans favoritfilmer är "The Deer Hunter", "Deliverance", "Falling Down", "Se7en" och "När lammen tystnar". Det är en rätt tung lista med filmer, måste jag medge. Men nu ska du inte tro att han är värsta finsmakaren. För med på listan över hans favoritfilmer är även Dum & Dummare. Om vi ska prata om realism är Dum & Dummare alltså en film om två idioter, som knappt kan läsa, som lyckas hitta från Rhode Island (Nordöstra USA) till Colorado (centrala USA).

Saken är den att jag trodde att jag skulle kunna få farsan lite mer intresserad av superhjältefilmer, en genre tung på både science fiction och det övernaturliga, genom att visa en film som tilltalar hans råa humor. Så jag visade Deadpool för honom. Jag trodde han skulle uppskatta en replik som:

”Like two hobos fucking in a shoe filled with piss.”

Han lyckades hålla sig vaken genom hela filmen. Men han kunde ändå inte uppskatta filmen på grund av superhjälte-aspekterna. Detta beror till största delen, tror jag, på att han gick in med inställningen att han inte KAN köpa premissen.

Jag har även försökt övertyga honom om att se "The Dark Knight", en film som har mer gemensamt med "Heat" än med "Iron Man". Men han har fortfarande inte sett den, eftersom Batman är en superhjälte. Och detta är bara toppen på isberget av filmer han inte kan uppskatta för att han har bestämt sig i förväg för att han inte kan köpa premissen.

2013 års bästa film

Tilda Swinton, sminkad att se ut som en viss brittisk premiärminister, förklarar klassamhället för de fattigaste i Snowpiercer". Foto: CJ Entertainment/ The Weinstein Company RADiUS TWC.
Tilda Swinton, sminkad att se ut som en viss brittisk premiärminister, förklarar klassamhället för de fattigaste i Snowpiercer". Foto: CJ Entertainment/ The Weinstein Company RADiUS TWC.

Nu verkar det lite som att jag kastar handgranater i kristallhus när jag säger att det är bra att inte gå in med för många förutfattade meningar. Jag skriver ofta om filmer, genrer och koncept jag avskyr. Detta har dock inte att göra med att jag inte köper premisserna dessa filmer har. Jag kan köpa de flesta premisser. Jag har inga problem med att köpa premisser som innehåller övernaturliga mördare med hockeymasker, spöken, bilar som kan hoppa bungeyjump eller att Julia Roberts alltid får sin drömprins i slutet.  För mig har det mer att göra med att jag helt enkelt inte finner premisserna särskilt intressanta eller så är jag trött på dem.

MER GNÄLL: 

Andreas gnäller på drömkillarna Cullen, Grey och Scott

Andreas gnäller på Fast and Furious

Saken är den att även om jag undviker en del film, ser jag ibland filmer av regissörer eller i genrer som jag inte alls har tyckt om tidigare. En av anledningarna till att jag gör detta är så att jag ska kunna säga att jag faktiskt avskyr vissa filmer och genrer. Jag kan, med rent samvete, säga att jag avskyr samtliga filmer i Twilight-sagan, eftersom jag har sett dem allihop. En annan anledning är att det ju faktiskt kan finnas filmer i en viss genre som jag kan uppskatta; bara för att jag har blivit uttråkad av alla filmer jag har sett som innehåller hemsökta hus, betyder det inte att nästa film med ett hemsökt hus kommer att tråka ut mig (även om jag inte gillar oddsen). Men det är just för att jag ofta utmanar mina förutfattade meningar som jag vid sällsynta tillfällen hittar de där guldklimparna till filmer.

För 5-6 år sedan kollade jag runt lite efter en film att se. Jag var inte så kräsen denna afton, utan letade mest efter något jag inte hade sett förut. Jag fann då Snowpiercer, som hade kommit ut något år tidigare. Snowpiercer är en film som utspelar sig i en postapokalyptisk framtid. Allt som återstår av mänskligheten färdas runt Jorden i ett tåg, som är uppbyggt som ett klassamhälle, med den rikaste personen längst fram och de fattigaste människorna längst bak. Curtis (Chris Evans) leder de fattigaste i en revolution, som utvecklas till en våldsam resa genom tåget.

Jag var egentligen lite trött på filmer om våldsamma postapokalyptiska framtider. Jag tyckte dessa filmer hade följt ungefär samma mönster sedan The Road Warrior (1981). Jag uppskattade fortfarande filmer som Doomsday (2008) och Book of Eli (2010). Men jag var lite trött på formatet egentligen.

Det visade sig att "Snowpiercer" var den bästa filmen jag sett från 2013. Det är en oerhört spännande och gripande historia med högkvalitativa actionsekvenser och sprakande färger. Ibland kan jag se tjugo filmer utan att hitta en riktigt bra film. Men så händer det att jag hittar en film som Snowpiercer, som värmer mitt filmälskande hjärta.

Anledningen till att jag överhuvudtaget har sett filmen är för att jag vågade ta mig utanför min bekvämlighetszon, vågade se en film vars premiss jag egentligen var trött på.

Våga ta er utanför er bekvämlighetszon

De som avskyr superhjältefilmer borde ge The Dark Knight ett försök. Den här scenen kan, med lätthet, jämföras med den legendariska kaféscenen i Heat. Foto: Warner Bros. Pictures.
De som avskyr superhjältefilmer borde ge The Dark Knight ett försök. Den här scenen kan, med lätthet, jämföras med den legendariska kaféscenen i Heat. Foto: Warner Bros. Pictures.

Vad jag försöker säga är att jag tycker att alla ska försöka röra sig utanför sin bekvämlighetszon. Försök att se filmerna ur ett annat perspektiv. Om du inte tycker om superhjältefilmer, kan du fortfarande få ut en hel del av exempelvis Deadpool. Se den som en rapp actionkomedi med hämndtema. För det är precis vad den är.

Och, farsan, se "The Dark Knight". Jag kan nästan garantera att du kommer älska den.

För mer läsning --> Scrolla vidare!