Huset i The Conjuring. Bild: Warner Bros. Pictures.

Andreas gnäller på filmer om hemsökta hus

Andreas Ziegler | Krönika
27 oktober 2020
Andreas Ziegler | Krönika
27 oktober 2020

Onda andar tråkar ut mig.

Filmer om onda andar som hemsöker hus utgör en egen subgenre av skräckfilmen. Det finns få filmer som kan få mig att gäspa så mycket som dessa filmer.

Jag är ingen stor skräckfantast. Men det är inte heller en genre jag bojkottar. Jag finner exempelvis mycket nöje i slasherfilmer, speciellt Fredagen den 13:e-serien. Jason Voorhees är sannerligen en kreativ mördare. Min favorit är nog när han slår huvudet AV en boxare i den åttonde filmen i serien. Jag är även barnsligt förtjust i monsterfilmer, där en glupsk varelse verkar ha en magsäck som aldrig blir full. Hajen är fortfarande den absolut bästa filmen i denna subgenre. Jag gillar även filmer om dödliga lekar, exempelvis Saw och Ready or Not.

Men jag fullkomligt avskyr filmer om onda andar som hemsöker hus.

Troper

Kevin Bacon spelade en av de korkade och syndiga ungdomarna som strök med i första Fredagen den 13:e från 1980. Foto:Warner Bros. Pictures.
Kevin Bacon spelade en av de korkade och syndiga ungdomarna som strök med i första Fredagen den 13:e från 1980. Foto: Warner Bros. Pictures. 

Alla genrer har sina troper, återkommande element som gör att vi åskådare känner oss ”hemma”. Vad vore en slasherfilm utan korkade ungdomar som dricker, har sex och undersöker konstiga ljud i skogen?

När de skulle göra "Jason Goes to Hell: The Final Friday", som alltså är den nionde filmen i serien, tog regissören, Adam Marcus, filmserien i en ny riktning, eftersom han menade att fansen inte ville se Jason mörda ännu fler tonåringar vid Crystal Lake. Det är DET ENDA vi vill se. Jason Goes To Hell var ett stort fiasko. Vad jag försöker säga är att exempelvis den dumma sportfånen i en slasherfilm må vara en klyscha och en stereotyp, men det är också en trop som uppskattas av fansen.

Om man, som åskådare, inte uppskattar dessa troper, kommer man inte heller att tycka om filmerna. Summan av kardemumman är att jag inte tycker om troperna i filmer om hemsökta hus.

MER GNÄLL:

Andreas gnäller på superhjältar

Andreas gnäller på barndomsfavoriter

Troper i filmer om hemsökta hus

En bild på min dörr. Läskig? Foto: Andreas Ziegler
En bild på min dörr. Läskig? Foto: Andreas Ziegler.

Då den här krönikan handlar om hur jag ser på saken, kommer jag utgå från vad jag upplever som tröttsamma troper i filmer om onda andar och hemsökta hus. Ni som älskar den här sortens filmer kommer troligtvis skriva arga kommentarer om att jag har missat de bästa troperna, eller är dum som inte kan uppskatta dem. Det får ni gärna göra, så länge ni håller god ton i kommentarsfältet.

Jag kommer presentera troperna i kronologisk ordning. För strukturen tycker jag är minst lika tröttsam som troperna den är byggd kring.

Ofta börjar filmerna med att en familj eller liknande anländer till en, för dem, ny plats i form av en byggnad av något slag. Ibland känns huset lite kallt med de kala och mustiga rummen. Snart bor de in sig lite. Men de hinner aldrig riktigt slå sig till ro. För snart börjar den riktigt tröttsamma biten, som kommer vara i sisådär en timme.

Dörrar börjar slå igen av sig själva. En konstig kall vind blåser genom rummen trots att det är vindstilla ute. De hör viskningar. Sedan ser någon något mystiskt. Kanske flyttas möbler runt av sig själva eller så ser någon en skepnad eller ett spöke, som ofta ser ut som en människa som varit död i en månad och sedan bestämde sig för att ställa sig i dörröppningen till en pojkes rum och sedan försvinna.

Ibland är det bara en person som upplever dessa övernaturliga händelser. Det är då gärna ett barn, som ingen tror på. Så vi får vara med om en frustrerande timme av övernaturliga dörrsmällar och ommöbleringar innan någon inser att huset är hemsökt.

Varför in i helvete skulle ett spöke flytta runt möbler och slå igen dörrar? Är det som så att spöket har tvångstankar och vill att dörrar ska hållas stängda? Eller vill det att alla rum är inredda efter filosofin feng shui?

Samtidigt uppdagas det långsamt vem det är som hemsöker huset. Ofta är det någon som har dött i eller nära huset under tragiska omständigheter. Så utöver dörrar som slår igen och möbler som flyttas runt, får vi även se folk som sitter och bläddrar i gamla böcker eller tidningar.

Slutligen, i vändpunkten mellan andra och tredje akten, bekräftas det att huset är hemsökt. Detta leder till en riktigt flummig konfrontation med den onda anden, som förvisas med hjälp av att läsa ett par rader ur Bibeln eller någon annan gammal bok.

Filmerna jag inte kan uppskatta

Det finns många klassiker om och med onda andar. Då jag aldrig kunnat ta till mig genrens troper, har jag aldrig kunnat uppskatta dessa filmer. Jag har faktiskt försökt. Jag VILL kunna uppskatta denna typen av film. Men det går bara inte.

Nu ska jag prata om genrens populäraste film, en väldigt populär filmserie och även den mellanmjölkiga film som grundade min avsky för filmer om hemsökta hus. Vissa av er kommer bli arga. Ha bara i åtanke att jag är medveten om att det är min förlust att jag inte kan uppskatta dessa filmer.

MER GNÄLL:

Andreas gnäller på drömkillar

Andreas gnäller på regissörer

The Haunting

Jepp, action-farfar Liam Neeson spelar mot komikern Owen Wilson i en skräckfilm. Foto: Dreamworks Pictures.
Jepp, action-farfar Liam Neeson spelar mot komikern Owen Wilson i en skräckfilm. Foto: Dreamworks Pictures. 

"The Haunting" kom ut 1999. Jag hade precis fyllt femton och fick gå på barnförbjudna filmer. Vi brydde oss knappt om vad vi såg, så länge det fanns en femtonårsgräns.

Jan de Bont, regissören bakom "The Haunting", hade en lång karriär som fotograf bakom sig när han regisserade dundersuccén "Speed", som kom ut 1994. Det visade sig att han bara hade en enda bra film i sig. Och det var just Speed.

I "The Haunting" får vi se stjärnorna Liam Neeson, Catherine Zeta-Jones och Owen Wilson. Wilson och Neeson har nog aldrig varit tråkigare i en film. Zeta-Jones klarar sig undan med äran i behåll tack vare en god balans mellan sexighet och ömsinthet.

De Bont öser på med de, för sin tid, modernaste visuella effekterna. Dörrar smäller igen, det blir plötsligt väldigt kallt och en spökmatta (jepp!) drar med Owen Wilson på en liten åktur. Inte vidare läskigt.

"The Haunting" fick dålig kritik när den kom ut och har för närvarande 5,0 på imdb. Så det är kanske inte så konstigt att till och med mitt 15-åriga jag avskydde filmen. Saken är den att jag tycker alla filmer i denna genre bara är variationer på den här skiten.

The Conjuring

En dörr, ett kors och en sammanbiten spökjägare. Allt vi behöver nu är lite feng shui á la spöke. Foto: Warner Bros. Pictures.
En dörr, ett kors och en sammanbiten spökjägare. Allt vi behöver nu är lite feng shui á la spöke. Foto: Warner Bros. Pictures.

De här filmerna blåste sannerligen nytt liv i spökhus-genren när den första filmen kom ut 2013. Sedan dess har det blivit en uppföljare och ett antal spin-offer. Jag har sett ett antal filmer i denna serie, då jag kände att jag behövde viss förkunskap inför pressvisningen av The Nun, som jag recenserade för Filmtopp.

Jag såg dessa filmer nitton år efter jag såg "The Haunting". Det var först då jag insåg att jag hade undvikit denna typen av film i alla dessa år. Det var som att testa att äta rödbetor för första gången på väldigt länge och inse att de faktiskt smakar precis lika illa som de ser ut. De två första filmerna framkallade ordentligt med gäspningar och/eller suckar med sina smällande dörrar och ommöbleringar.

Men, för all del, lyssna inte på mig. Intäkterna talar ett tydligt språk; filmserien har nästan tjänat in två miljarder dollar mot en budget på någonstans runt 150 miljoner dollar (jag avrundar uppåt, eftersom de inte alltid räknar in kostnaden för marknadsföring). Det går knappt att få finare siffror än så.

The Shining

Jag gick i samma klass som ett par tvillingar i årskurs 1-9. Så jag är kanske avtrubbad när det kommer till hur läskiga tvillingar är? Foto: Warner Bros.
Jag gick i samma klass som ett par tvillingar i årskurs 1-9. Så jag är kanske avtrubbad när det kommer till hur läskiga tvillingar är? Foto: Warner Bros.

Jepp, dags att svära i kyrkan.

Stephen King är en av mina favoritförfattare. Som många andra filmälskare, tycker jag att Stanley Kubrick var en fantastiskt duktig regissör. Trots att den förre skrev romanförlagan och den senare regisserade, tycker jag inte filmen är vidare spännande, intressant eller bra.

Romanförlagan fokuserar mycket på hur Jack Torrance (Jack Nicholson i filmen) kämpar med sin alkoholism medan hotellet driver honom till vansinne. I filmen känns det mer som att han redan är galen när han kommer dit och slutligen bryter ihop på grund av isolationen. Vi bjuds även på diverse skräcksekvenser med lik i badkar, en flod av blod och de där tvillingarna. Men det är inte som att jag ser någon koppling mellan dessa sekvenser och Jacks sammanbrott, som blir fokus för filmens sista akt.

Jag är inte blind; jag uppskattar Kubricks känsla för bildkompositioner och kameraspråk. Men filmen berättar inte en historia som engagerar mig över huvud taget. Filmen är så älskad och hyllad att jag såg om den för några år sedan för att se om jag hade missat något första gången. Men jag fattar fortfarande inte grejen med filmen The Shining.

Förklara det för mig

Det här handlar, som sagt, i grund och botten om att jag inte har lärt mig att uppskatta denna typen av film. Jag kanske bara har missat ett perspektiv som gör att allt blir kristallklart så fort jag har fått det förklarat för mig. Så, för all del, förklara för mig varför ni tycker filmer om onda andar och hemsökta hus är så bra.

Jag vill verkligen veta.

För mer läsning --> Scrolla vidare!