Hjältarna i Justice League. Foto: Warner Bros. Pictures.

Andreas gnäller på superhjältar

Andreas Ziegler | Krönika
08 september 2020
Andreas Ziegler | Krönika
08 september 2020

Måste ALLT handla om superhjältar?

Allt verkar handla om superhjältar nu för tiden. Frågan är om det inte börjar bli för mycket. Eller står vi kanske tvärtom inför en ny era, när genren utvecklas i nya intressanta riktningar?

Innan ni hetsar upp er alltför mycket vill jag klargöra att denna krönika inte kommer att klanka ner på allt vad superhjältar heter. Det jag tycker är lite jobbigt är volymen; det känns som att var och varannan film och TV-serie handlar om superhjältar.

Grejen med att gå på bio

John David Washington i "Tenet", den senaste filmen av mästerregissören Christopher Nolan. Foto: Warner Bros. Pictures.
John David Washington i "Tenet", den senaste filmen av mästerregissören Christopher Nolan. Foto: Warner Bros.

Jag blev tillfrågad av redaktören om jag ville gå på pressvisningen av "Tenet". Jag avböjde dock då. För en film som är skriven och regisserad av Christopher Nolan är ett event, en händelse, som jag vill avnjuta med popcorn och läsk, det vill säga som en ”vanlig” biobesökare.

Nolans filmer är smarta, snygga och spännande. Han gör dessutom film som måste ses på bio. Han förkastade 3D-tekniken, men gör sina filmer tillgängliga i bland annat IMAX-format. I dessa coronatider var det svårt att få tag på biljetter, till och med en vecka innan, trots att jag inte gick på premiärdagen. Så jag fick ”nöja” mig med att se Tenet i 70mm, vilket jag definitivt kan rekommendera.

Som många andra filmer av Nolan är "Tenet" en påkostad science fiction-rulle, som blandar verklighetens fysiska regler med smarta och invecklade berättarmoment. Jag håller dock med Rasmus Torstensson, som skriver om hur det är svårt att förhålla sig till en film som har så pass svårgreppbara fysiska regler som Tenet. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar Tenet eller inte. Men det spelar ingen större roll. För det kändes fortfarande som ett event att gå på filmen. Popcornen var salta, bioläsken var lite härligt småblaskig och filmen var STOR. Med andra ord; det var ett event.

Christopher Nolan är en regissör vars filmer vi aldrig kommer att få inflation på. Han gör en film vartannat eller vart tredje år. Det är ändå hög takt för filmer som är både välskrivna och tekniskt svåra att göra. Det är inte bara Nolans fantastiska talang som regissör som gör att hans filmer är event att gå på. Det är även det faktum att det bara finns en Christopher Nolan; det där mellanrummet på två eller tre år gör att våra förväntningar hinner byggas upp. Det är dessa förväntningar som är främsta anledningen till att det varje gång är ett event att gå på en film av Nolan.

Superhjältefilmer brukade vara event

Vem kan glömma ögonblicket då vi först fick se Wolverine (Hugh Jackman) dra fram sina klor i X-Men (2000). Foto: 20th Century Fox.
Vem kan glömma ögonblicket då vi först fick se Wolverine (Hugh Jackman) dra fram sina klor i X-Men (2000). Foto: 20th Century Fox.

Det är inte längre ett event att gå på superhjältefilmer. 

Jag kommer ihåg när superhjältar började få, vad jag skulle vilja kalla, moderna filmatiseringar. Startskottet kom år 2000 med X-Men, där vi för första gången fick träffa bland annat Wolverine (Hugh Jackman) och Professor X (Patrick Stewart). Snart kom även Spider-Man (2002) och Batman Begins (2005). Marvel kom igång först 2008 med Iron-Man.

På den här tiden var det stort och spännande varje gång en ny superhjältefilm fick premiär. Eftersom det dröjde ett tag mellan filmerna var det ett event varje gång. Vi samlade ihop ett gäng och drog iväg till biografen, köpte popcorn och läsk och satte oss ner i biomörkret och bjöds på något vi kanske aldrig hade sett förut. Det var folk som kunde flyga, böja metall med tanken eller som svingade sig fram mellan byggnader och kunde lyfta bilar med en hand.

Nu är de gammal skåpmat

Okej, så det ögonblicket var rätt episkt. Det kan inte ens jag gnälla bort. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.
Okej, så det ögonblicket var rätt episkt. Det kan inte ens jag gnälla bort. Foto: Disney.

Nu för tiden kommer det ut flera superhjältefilmer om året från flera olika studios. Det har blivit skåpmat av det hela. Förra året gick jag och såg Avengers: Endgame, som skulle vara den stora finalen av fas 3. Filmen blev en enorm ekonomisk framgång. I skrivande stund är det tidernas mest inkomstbringande film. Själv tyckte jag att det blev för många effekter och alldeles för lite substans redan i första Avengers-filmen. Och Endgame var sju resor värre, tyckte jag. Med andra ord satt jag där i biomörkret med två vänner, min popcorn och min läsk och kände mig en smula uttråkad. Jag blev alltså uttråkad av tidernas största film.

"Endgame" sammanfattar hela problemet; det är samma sak om och om igen, men med fler superhjältar och mycket, mycket, MYCKET större. Jag tycker bättre om hjältarnas fristående filmer, men även dessa filmer känns som om de bara gör samma sak om och om igen.

Så många TV-serier

Möt Iron Fist, den DUMMASTE av alla superhjältar. Foto: Netflix.
Möt Iron Fist, den DUMMASTE av alla superhjältar. Foto: Netflix. 

Det är inte bara på bio vi överöses av superhjältar. Det finns hur många TV-serier som helst om alla möjliga superhjältar. Själv kollade jag ett par säsonger av The Flash, som var en personlig favorit när jag var liten. Jag kollade även lite på Arrow, trots att skådespelarinsatserna ibland var pinsamt dåliga. För att inte tala om manuset, som verkade vara skrivet av en manusförfattare som fått sparken från 90210. Netflix var lite bättre med bland andra Daredevil och The Punisher, en annan personlig favorit.

Sedan kom "Titans" och "Doom Patrol", som handlar om superhjältar som… Här någonstans kände jag att det fan fick räcka. Jag vet vad i alla fall första säsongen av Titans handlade om, så jag skulle kunna skriva om det, men jag känner inte för det. Dels för att Titans var en rätt dålig TV-serie, men även för att det är en TV-serie som blev droppen för mig; det är för mycket jävla superhjältar överallt.

Det är inte som att jag menar att det blir för mycket av det goda. Det jag menar är att när TV-kanaler och streamingtjänster satsade pengar på superhjältar i början var de rätt så försiktiga. För det är dyrt att göra TV-serier om superhjältar. Så det var inte länge sedan det var lite av en risk att satsa pengar på en TV-serie om superhjältar.

Nu för tiden gör de tydligen TV-serier om allt. Netflix hade nått framgång med både Daredevil och Jessica Jones. Så de gjorde även Iron Fist, som var så jävla dåligt skriven att jag inte kunde begripa att ingen sade ifrån under produktionen.

Nu för tiden bryr jag mig knappt när det kommer en ny TV-serie om superhjältar. För det är ju antagligen bara samma visa en gång till…

Eller?

Nya subgenrer

Saken är den att den nya typen av superhjältefilmer, som presenterades vid millennieskiftet, har funnits så pass länge nu att genren har fått en intressant utveckling på vissa plan. Det finns fortfarande filmer som följer den gamla mallen. Personligen skulle jag vilja påstå att Marvel fortfarande spelar på säkra och väldigt tråkiga kort.

Men det finns de som vågar ta sina superhjältar i andra riktningar. Jag pratar inte nödvändigtvis om filmer och TV-serier som gör något alldeles nytt. Det är snarare som att dessa kreativa krafter gör kvalitetsfilmer och kvalitetsserier där huvudkaraktärerna bara råkar vara superhjältar av något slag. Filmerna och TV-serierna kan snarare klassas som exempelvis gangsterkomedier, satirer eller tunga draman.

Filmer

2017 mötte vi en Wolverine som var trött, gammal och motvillig.Filmen är kronan på verket för Hugh Jackmans tid som den populära superhjälten. Foto: 20th Century Fox.
2017 mötte vi en Wolverine som var trött, gammal och motvillig.Filmen är kronan på verket för Hugh Jackmans tid som den populära superhjälten. Foto: 20th Century Fox.

Fox var en studio som verkligen tog sina superhjältar i nya riktningar. Deadpool-filmerna är bra exempel. Detta är filmer med en högre åldersgräns, som blandar meta-humor med grafiskt våld. Logan är en blytung vuxenfilm, där betoningen ligger på karaktärsfördjupning. Det är en film som gör upp med hela genren och både ifrågasätter och hyllar genrens arketyper och narrativ.

Snart följde DC och Warner Bros efter. De hade haltat efter Marvel i flera år. Filmer som Justice League och Suicide Squad var stora besvikelser för många. Det kändes länge som att enda sättet för DC och Warner Bros att hitta ett bra manus skulle vara att kidnappa Christopher Nolan och tvinga honom skriva ihop något åt dem. Men sedan tog de en chansning och gjorde Joker. Det är en film som fokuserar på psykisk ohälsa och utanförskap. Joaquin Phoenix gjorde en strålande insats och belönades med en Oscar för rollen som Arthur Fleck, alias: Jokern. Harley Quinn: Birds of Prey, som kom ut tidigare i år, försökte efterhärma tonen i Deadpool. Jag tycker att det blev rätt lyckat. Det kändes lite som om en ung Guy Ritchie hade gjort en superhjältefilm. Jag ser gärna mer av Harley Quinn. Sedan har jag visserligen bara sett en trailer och ett par bilder från The Batman, men jag tycker det ser mycket lovande ut, lite i samma anda som Joker.

TV-serier

Superhjältarna i "The Boys". Foto: Amazon Prime Video.

Just på grund av att jag är så trött på superhjältar, fnyste jag lite åt "The Boys" när den kom ut. The Boys är en originalserie av Amazon Prime, som utspelar sig i en värld där superhjältar är kändisar med publicister och egna varumärken. Jag missade nästan The Boys just på grund av att jag är så trött på superhjältar. För någon månad sedan började jag ändå kolla på The Boys på ett infall. Och, hör och häpna, jag gillar den!

Jag skulle vilja beskriva "The Boys" som en smutsig superhjälteserie. Folk svär som hamnarbetare och det är många gånger extremt blodigt. Humorn i serien är nattsvart. Jag vill inte avslöja för mycket om superhjältarna, men jag skulle vilja beskriva The Deep (Chace Crawford) som en klantig och korkad Aquaman som begår sexuella övergrepp. De andra ”superhjältarna” är värre. Titelns ”pojkar” är en liten grupp män som med lika delar hjärna, brutalitet och tur tar sig an uppgiften att bekämpa superhjältarna och det stora mediaföretaget som sköter deras publicitet.

"Preacher" är en annan TV-serie i samma anda. Serien handlar om pastorn Jesse Custer (Dominic Cooper) som en dag får ”Guds röst”, en superkraft som gör att alla gör som han säger. Han ger sig av för att leta rätt på Gud och ställa Honom mot väggen för att ha övergett mänskligheten. Vid sin sida har han sin bäste vän, Cassidy (Joseph Gilgun), som också råkar vara en vampyr, och sin flickvän, hårdingen Tulip (Ruth Negga). Alla tre röker, super och använder alla fula trick i boken när de slåss, vilket de gör väldigt ofta. Även i Preacher bjuds vi på grafiskt våld, rappa svordomar och nattsvart humor.

Och jag missade nästan dessa två underbara TV-serier för att jag började bli trött på superhjältar!

Gilla läget

Avengers Endgame
Hämnarna i "Avengers: Endgame". Foto: Disney.

Så det kanske är dags för mig att sluta gnälla?

Skojar bara. Det kommer jag aldrig göra.

Men det finns bra nya filmer och TV-serier med superhjältar. Det är inte riktigt samma sak längre. Det är inte längre ett event med varje superhjältefilm. Många filmer följer samma trötta mall. Men nu har superhjältefilmer funnits så pass länge att undergenrer har börjat tillkomma. Det gäller bara att hitta vilken subgenre som tilltalar en.

För mig personligen är det alltså ”smutsiga” filmer och TV-serier, där superhjältarna inte är lika polerade, där de svär och där våldet är olämpligt för barn, som gäller.