Sylvester Stallone och Amy Brenneman i Daylight. Foto: Universal Pictures

Andreas gnäller på barndomsfavoriter

Andreas Ziegler | Lista
14 oktober 2020
Andreas Ziegler | Lista
14 oktober 2020

Netflix krossade föreställningen om favoriter från barndomen.

När jag kollade några gamla favoriter från barndomen på Netflix fick jag lite av en chock – de var inte alls lika bra som jag mindes dem. Med andra ord är det dags att plocka fram sågen.

Jag jobbar och studerar hemifrån 95 procent av tiden. Detta gör att jag ofta äter tre måltider om dagen hemma. Som den filmnörd jag är, har jag en TV i mitt kök, där jag har igång en film medan jag lagar och äter mat. För ett litet tag sedan gick TV:n sönder. Så jag köpte en ny. För första gången har jag nu en smart-TV i köket. Så nu är jag inte längre begränsad till att kolla på filmer från min DVD-samling. Det var detta som så småningom ledde till att jag fick en chock.

Den enda regeln jag har för att titta på film i mitt kök är att det måste vara filmer jag redan har sett, så att jag inte går miste om något när jag vänder köttet eller hackar löken. Och det finns väldigt, väldigt många filmer på Netflix som jag har sett. Jag blev faktiskt rätt glad när jag såg att streamingtjänsten nyligen har tagit in ett antal filmer från 90-talet, det vill säga de filmer jag såg under uppväxten. Så jag körde glatt igång en film. Och sedan en till… och sedan en till.

Chocken var enorm när jag insåg att dessa filmer inte alls är lika bra som jag minns dem. Den största bristen de alla har gemensamt är undermåliga skådespelarinsatser.

Vi har ju en artikelserie här på Filmtopp kallad Barndomsfavoriter – håller de än, som skrivs av Fredrik Edström. Det är alltid kul läsning, tycker jag. Så kolla in dem om ni har missat dem. Till skillnad från Fredrik, var jag inte alls förberedd på vilken effekt dessa filmer skulle ha på mig. Chocken ledde till en sorg över förlorad oskuld, vilket snart ledde till ilska. Och det är den ni ska få ta del av här, kära läsare; ni är ju här för att höra mig gnälla (eller få en adrenalininjektion av ilska innan ett viktigt möte kanske?).

Netflix är ändå fina grejer.

Will Smith och Kevin Kline i Wild Wild West, en film jag faktiskt INTE avskyr. Foto: Warner Bros.
Will Smith och Kevin Kline i "Wild Wild West", en film jag faktiskt INTE avskyr. Foto: Warner Bros.

Jag vill klargöra att jag inte klagar på att Netflix tar in gamla filmer som inte anses vara klassiker, utan även andra filmer.

Jag tyckte till exempel det var ett lustigt val att köpa in "Wild Wild West" från 1999, som anses vara en av 90-talets största kalkoner. Det är en larvig film, men jag tycker den är rätt underhållande ändå. Jag tror det största problemet med filmen är att det är en av de största steampunk-filmerna som har gjorts. Om det hade kommit andra stora steampunk-filmer innan, hade nog folk kunnat uppskatta Wild Wild West lite mer i alla fall.

Vad jag försöker säga är att jag, som konsument, verkligen uppskattar att Netflix anstränger sig för att variera sitt utbud. Med detta sagt, är det dags att börja gnälla.

En enklare tid!

De tre musketörerna (1993) är en film jag såg på bio 1993 och fortfarande njuter av att se om med jämna mellanrum.
"De tre musketörerna" (1993) är en film jag såg på bio 1993 och fortfarande njuter av att se om med jämna mellanrum. Foto: Buena Vista Pictures.

 

Filmerna nedan släpptes mellan 1995 och 1996. Jag föddes 1984, så jag var ungefär tolv när jag såg dessa filmer första gången, antingen på VHS eller på bio. Det var en enklare tid. Jag tyckte om det mesta jag såg. Jag hade inte blivit vidare kritisk än; det skulle dröja minst tio år innan jag började bli en härdad och cynisk filmkritiker (eller vi kanske ska kalla det gnällig).

Vissa av favoriterna från barndomen håller fortfarande av någon anledning; jag känner mig fortfarande som den där unga grabben när jag ser dem. Jag tycker till exempel fortfarande att det är löjligt underhållande att se De tre musketörerna med Kiefer Sutherland och Charlie Sheen. Teenage Mutant Ninja Turtles från 1990 tycker jag, med vuxna ögon, är så pass välregisserad att jag inte bryr mig om att det är uppenbart att det är snubbar i gummidräkter jag ser.

Filmerna nedan har dessvärre sådana brister i sitt skådespeleri att jag fann mig själv vilja hugga TV:n med kniven jag hackade lök med.

The Quick and the Dead

Är det Clint Eastwood eller bara en väldigt bajsnödig Sharon Stone? Foto: TriStar Pictures.
Är det Clint Eastwood eller bara en väldigt bajsnödig Sharon Stone? Foto: TriStar Pictures.

Efter Sam Raimi hade avslutat sin "Evil Dead"-trilogi och innan han började med "Spiderman"-trilogin gjorde han "The Quick and the Dead", som handlar om en turnering för revolvermän, som hålls av den tyranniske Herod (Gene Hackman). En kvinna, som kallas Lady (Sharon Stone) största delen av tiden, kommer till stan och orsakar hånflin och tumult. Hon har dock inte kommit för att vinna den stora prispotten. Hennes motiv är mer personliga än så. Vi ser även Russell Crowe och Leonardo DiCaprio i tidiga roller.

Jag tyckte det var jättetufft med turneringen när jag filmen första gången. När jag ser om den inser jag att duellerna är rätt tråkigt regisserade. Raimi använder konstiga vinklar och inzoomningar, som känns omedvetet parodiska.

Gene Hackman är alltid bra. Det är han även här. Han är en oerhört karismatisk skådespelare, som briljerar i rollen som den tyranniske Herod. Dessvärre innebär det att Crowe och DiCaprio ser vekare ut än jag tror det är meningen att de ska göra. Detta är inte deras fel. Raimi borde ha lagt mer tid på att jobba med deras karaktärer. Sharon Stone gör sitt bästa för att likna Clint Eastwood. Eller om det är John Wayne. Det känns för det mesta bara jävligt bajsnödigt.

Det som verkligen fick mig att rygga tillbaka och höja kniven mot TV:n är när Lady börjar gråta på en kyrkogård. Här är hon i klass med Kristen Stewart i Twilight och jag vill bara skrika:

”Omtagning! Omtagning!”

Men det är för sent för en omtagning.

Daylight

Stallone får det hett om öronen och kallt om tårna i en tunnel som långsamt fylls med vatten och hans frambrölade repliker. Foto: Universal Pictures.
Stallone får det hett om öronen och kallt om tårna i en tunnel som långsamt fylls med vatten och hans frambrölade repliker. Foto: Universal Pictures.

 

När min syster var på besök för ett par år sedan började vi, av någon anledning, diskutera Sylvester Stallone. Hon kollade upp honom på sin telefon och fann att han har fler Razzie-nomineringar (delas ut till de sämsta filmerna och prestationerna) än någon annan skådespelare med sina 17 stycken. Detta är fem fler än Adam Sandler ifall någon undrade.

Jag tyckte detta verkade konstigt; så dålig minns jag inte han var/är. Sedan såg jag om Daylight, som är en av de filmer han nominerades för. Nu fattar jag grejen med alla Razzie-nomineringar.

"Daylight" handlar om hur en tunnel mellan New York och New Jersey kollapsar i båda ändarna. Brandmannen Kit Latura (Stallone) skickas in för att rädda de människor som nu sitter fast i tunneln.

Mitt första möte med "Daylight" var på bio. Filmen hade femtonårsgräns, men min styvmor lyckades övertala biovärden om att jag bara vara väldigt liten för min ålder. Bara en sådan sak, att komma in på en film med femtonårsgräns, gjorde bioupplevelsen rätt speciell. Jag minns att jag tyckte att filmen var rätt spännande. Och Stallone var lika tuff som alltid.

Min uppfattning om "Daylight" ändrades en hel del när jag såg om filmen som 35-åring. Visst är själva konceptet för filmen mer än lite långsökt, men i mångt och mycket är det en helt okej katastrof-film. Problemet, det som var en chock för mig, är att Stallone spelar över extremt mycket i ett par nyckelscener. Jag vet inte vilken som är värst. I en scen vädjar han till en man fångad under en bil att han inte ska dö. I en annan scen skriker han att han ska döda… tunneln? Eller katastrofen? Jag vet inte. I dessa scener finner jag mig själv återigen tänka:

”Omtagning! Omtagning! OMTAGNING, för helvete, Robert (regissören)!”

Men återigen… det är för sent för en omtagning.

Mortal Kombat

Johnny Cage möter Goro. Det är vid såna här tillfällen det är bra att ha något tufft att säga. Foto: New Line Cinema.
Johnny Cage möter Goro. Det är vid såna här tillfällen det är bra att ha något tufft att säga. Foto: New Line Cinema.

"Mortal Kombat" är alltså filmatiseringen av TV-spelet med samma namn. Upplägget för filmen är enkelt. Världens bästa kampsportare färdas till en ö för att slåss en-mot-en mot krigare från en annan dimension, som måste vinna för att kunna invadera vår dimension.

Jag minns att jag älskade "Mortal Kombat" när den kom ut. Fightingsekvenserna var coola, soundtracket var riktigt tufft och det fanns gott om humor i replikskiftena. Denna bild av Mortal Kombat krossades totalt vid den senaste genomtittningen av filmen.

Detta var en av Paul W.S. Andersons första filmer. Jag skrev om honom för bara någon månad sedan, då jag pekade ut honom som en av de regissörer jag verkligen avskyr. Jag hade då fortfarande en föreställning om att Mortal Kombat var en ”hyfsat bra” film. Jag tar nu alltså tillbaka detta. För Mortal Kombat är den sämsta av alla tre barndomsfavoriter jag sett den senaste tiden.

Själva fightingsekvenserna är helt klart godkända för en 90-talsrulle. Det sparkas och slås så det står härliga till. Manuset är dock så klumpigt skrivet att de lika gärna hade kunnat låta skådespelarna improvisera… om skådespelarna hade varit lite bättre, menar jag. Förutom klumpiga förklaringar, pinsamt inklämda i nästan varenda scen, känns det som att manuset har skrivits för att karaktärerna ska ha något att säga.

Linden Ashby, som spelar Johnny Cage, har haft en någorlunda framgångsrik karriär med roller i dagsåpor, en och annan film och som pappan i serie-versionen av Teen Wolf. I Mortal Kombat ska han fungera som nån sorts comic relief. Han hade kanske lyckats en smula bättre om han bara hade haft ett manus som inte verkar ha skrivits av en elvaåring (detta kanske förklarar varför jag gillade filmen när jag först såg den; jag VAR elva-tolv år gammal). Eller fått lite regi. Eller att regissören hade gjort ett par fler tagningar. Eller om regissören hade slutat och gett jobbet till någon med lite talang. Som regissören till en Kinderägg-reklam. Ett typexempel på ”dialog” som Ashby levererar, helt utan komisk timing, är när Liu Kang (Robin Shou) och Johnny Cage precis har anlänt i Underworld:

"Liu, I hate this place. I do. I'm telling ya, I hate it.”

För att inte tala om Talisa Sotos ”insats”. Jag förstår inte ens hur hon kunde fortsätta få roller efter Tid för hämnd, i vilken hon stod för den sämsta insatsen en Bond-brud någonsin gjort (ja, jag räknar in Denise Richards där). Detta var alltså sex år senare. Och hon har inte blivit bättre. Inte alls. Hon låter alltid som någon som precis har lärt sig läsa som läser innantill.

I "Mortal Kombat" är det inte tal om några omtagningar. Min reaktion på nästan varenda dialogsekvens i den här filmen är:

”STRYK! Gör om, gör rätt… För helvete, Paul!”

Funkar att hacka lök till

Det här är ju ingens fel egentligen. Netflix köper in filmer för oss att titta på. Det är bara att vara tacksam. Det är inte heller filmernas fel; tolvårige Andreas tyckte ju faktiskt om dem. De har inte ”blivit” sämre. Det är ju inte heller mitt fel; ingen kan rå för hur ens smak utvecklas.

Och det enda syftet filmerna jag kollar på i köket har är att göra matlagningen lite mindre tråkig. Det duger till och med Mortal Kombat till. Om jag stänger av ljudet.

Har samma sak hänt er?