Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Sök Stäng sök
Austin Butler i titellrollen i Elvis. Foto: Warner Bros. Pictures.

Andreas gnäller på långa Oscarsnominerade filmer

Andreas Ziegler
Andreas Ziegler | Krönika
26 februari 2023
Andreas Ziegler
Andreas Ziegler | Krönika
26 februari 2023

Behöver speltiden verkligen ligga på över 150 minuter?

Årets Oscarsnominerade filmer utför ett starkt startfält. Många av årets filmer är dock väldigt långa. Frågan är om de verkligen behöver vara så långa.

Jag försöker se alla Oscarsnominerade filmer i de ”viktigaste” kategorierna varje år. Med ”viktigaste” menar jag de kategorier jag tycker är av störst intresse för mig och många andra. Jag ser inte filmerna i kortfilms-kategorierna, dokumentärfilmsgenrerna eller filmer som bara lyckades knipa en nominering för bästa ljud.

Jag är en Oscarsnörd, så jag är ju egentligen inte representativ för alla filmälskare. Många Oscarsnominerade filmer har en tendens att vara långsamt berättade och ha ett djup som kräver åskådarens fulla uppmärksamhet. Därför kan de vara lite svårare att ta till sig.

Det finns filmälskare som vill se Oscarsnominerade filmer just för att de är Oscarsnominerade. Efter galan är många intresserade av att se filmerna som vann statyetter. Detta försvåras när filmerna är för långa. Många kan kanske tänka sig se en film som har en speltid som överskrider två och en halv timme, det vill säga 150 minuter. I årets startfält är det dock väldigt många filmer som är väldigt långa.

Jag ställer mig frågande till om de verkligen behöver vara så jävla långa. Även om jag tycker att det är kul att se filmerna, börjar jag bli lite trött i huvudet när jag inne på den fjärde filmen med orimligt lång speltid.

Proteserna som Tom Hanks har är nästan lika löjliga som hans "holländska" brytning i Elvis. Foto: Warner Bros. Pictures.
Proteserna som Tom Hanks har är nästan lika löjliga som hans "holländska" brytning i Elvis. Foto: Warner Bros. Pictures

Elvis och Marilyn

I år har vi sex veckor på oss att se de nominerade filmerna. För att jag inte ska behöva stressa mig igenom många filmer på helgerna försökte jag se ett antal filmer jag trodde skulle bli nominerade i förväg.

Den första filmen jag såg i detta syfte var "Elvis", filmen som handlar om Elvis Presleys liv. Austin Butler, som spelar huvudrollen, har bland annat vunnit en Golden Globe för sin prestation. Butler låter som Elvis Presley och rör sig som Elvis Presley. Och när det kommer till huvudrollskategorierna tycker Akademin att bra härmapor är det bästa som finns.

"Elvis" är precis som alla andra filmer som handlar om en verklig människas liv. Det är, i mångt och mycket, en ofantligt tråkig film, som dessutom är 159 minuter lång. I 159 minuter får vi se Butler härma Elvis tills det ser ut som att han ska bryta en höft. I 159 minuter får vi se hur Elvis minsann blir utnyttjad. I 159 minuter får vi se Tom Hanks vanka omkring i halvtaffliga proteser och leverera en halvdassig holländsk brytning.

Sedan såg jag "Blonde", som på ytan verkar handla om Marilyn Monroes liv, men som egentligen bygger på en bok som är inspirerad av stjärnans liv och tagit sig stora friheter med källmaterialet. Jag är lite kluven till den här filmen. Å ena sidan tycker jag att det är ett ganska intressant grepp. Regissören, Andrew Dominik, leker med färger, perspektiv och tidsuppfattning. Å andra sidan är det en 167 minuter lång misär-parad. Ana De Armas är nominerad i kategorin bästa kvinnliga huvudroll, men jag börjar tröttna på att se henne se ledsen ut redan nånstans runt 90-minutersstrecket. Och då är det nästan halva filmen kvar. Behöver vi verkligen se Marilyn Monroe bli illa behandlad i 167 minuter? Det känns som att hälften hade räckt.

Cate Blanchett är fantastisk i Tár.´Foto: Universal Pictures.
Cate Blanchett är fantastisk i Tár. Foto: Universal Pictures

150-minuterfilmernas år

”Skönt att få de filmerna avklarade tidigt i alla fall”, tänkte jag när jag hade sett både "Elvis" och "Blonde" en helg. Sedan släpptes nomineringarna. Eftersom jag inte kollade upp speltiden på filmerna innan jag börjar beta av dem kom speltiden som en överraskning varenda gång.

"The Fabelmans" är Steven Spielbergs självbiografiska film, som handlar om en pojke som växer upp på 50-talet och har drömmar om att bli en filmmakare. Det är en bitvis väldigt hjärtevärmande film, som också handlar om att bli vuxen. Jag håller inte riktigt med andra kritiker, som menar att det är en av Spielbergs bästa filmer. Jag saknar den där skarpa berättarkänslan som Spielberg förlorade någonstans runt millennieskiftet. Men visst är det en bra film. Michelle Williams är fantastisk som den konstnärligt lagda och smått olyckliga mamman.

"The Fabelmans" är egentligen inte alldeles för lång. Men jag tycker filmen hade mått bättre av att kapas med kanske tjugo minuter.

Nu har jag också sett "Tár" med Cate Blanchett. Hon är helt fantastisk som den narcissistiske kompositören och dirigenten Lydia Tár (inte en verklig människa, om ni undrar). Regissören, Todd Field, ger oss väldigt lite vägledning. Istället får vi följa huvudpersonen och skapa oss en egen uppfattning. Om jag ska vara ärlig, flyger minst 20 % av karaktärsstudien över huvudet på mig, men det är fortfarande en väldigt bra film. Men den behöver kanske inte vara 158 minuter lång. Här hade det också gått att kapa kanske 20 minuter.

The Banshees of Inisherin kretsar kring Pádraic Súilleabháin och Colm Doherty vänskap – eller bristen av den. Både Colin Farrell och Brendan Gleeson imponerar stort i rollerna. Foto: Searchlight Pictures.
The Banshees of Inisherin kretsar kring Pádraic Súilleabháin och Colm Doherty vänskap – eller bristen av den. Både Colin Farrell och Brendan Gleeson imponerar stort i rollerna. Foto: Searchlight Pictures

Filmer med ”normal” speltid

I år har det blivit väldigt tydligt att speltiden faktiskt spelar roll för filmupplevelsen. För i år har jag kunnat jämföra filmupplevelserna med varandra.

"Banshees of Inisherin" är en underlig liten film om två vänner på en irländsk ö på 1920-talet som hamnar i konflikt med varandra. Konflikten börjar med att den ena inte vill prata med den andra helt plötsligt. Sedan eskalerar konflikten på väldigt underliga vis. Det var en väldigt givande filmupplevelse. Filmen är strax under två timmar lång. Det var precis lagom.

"To Leslie" handlar om en alkoholiserad kvinna som en gång i tiden vann pengar på lotto, men nu är på gränsen på att bli hemlös. Hon finner en väg framåt genom en motell-föreståndares vänlighet. Det är inte en de stora händelsernas film. Men Andrea Riseborough är fantastisk i huvudrollen. Filmen är nästan precis två timmar lång. Den är lite tjatig i mitten, så speltiden hade kanske kunnat kapas med 10–15 minuter, men den känns inte direkt för lång.

"Causeway" är en väldigt kort film, med en speltid på cirka 90 minuter. Filmen handlar om en krigsveteran, spelad av Jennifer Lawrence, som försöker komma till ro med sin tillvaro efter att ha råkat ut för hjärnskador. Hon möter James (Oscarsnominerade Brian Tyree Henry), en man som har ett eget trauma att bearbeta. Filmen handlar om deras vänskap. Det är kanske inte en fantastisk film, men Henry har ett antal riktigt bra scener. Causeway är en film som bevisar att filmmakare inte behöver bre ut sig över 150 minuter för att göra en bra film.

"The Whale" är en av årets stora snackisar. Brendan Fraser har haft ett tufft årtionde i filmbranschen, men är tillbaka i rampljuset med sin enastående insats i filmen om en överviktig döende man som försöker ställa allt till rätta innan det är för sent. Jag var rädd att det skulle visa sig vara en överskattad film som drar ut på speltiden. Trots de höga förväntningarna blev jag positivt överraskad. För det är en fantastisk film som utforskar djupa psykologiska teman. Om ni bara ska se en Oscarsnominerad film i år, ska ni se The Whale. Och den är strax under två timmar lång.

På västfronten intet nytt
På västfronten intet nytt är en fantastisk filmupplevelse. Foto: Netflix

Filmer med motiverad speltid

Nu menar inte jag att en lång speltid alltid är fel. Många av mina favoritfilmer är över 150 minuter långa. Detta inkluderar Heat, The Dark Knight och, framför allt, Den gode, den onde, den fule. Detta är filmer som inte känns långa, för speltiden används till fullo.

Den längsta filmen som är Oscarsnominerad i år är "Avatar: The Way of Water", som är 192 minuter lång. Första akten är visserligen lite av en repetition av första filmen, men andra akten, där vi får följa med när Jake Sullys barn utforskar den vattenvärld som James Cameron har skapat är en fantastisk visuell upplevelse. Cameron använder sedan allt han har visat oss i andra akten i filmens actionpackade tredje akt. Hade filmen kunnat vara en halvtimme kortare? Kanske, men i det här fallet hade jag inte velat se något av filmen kapas.

"På västfronten intet nytt" är nästan 150 minuter lång, men filmen är så oerhört stark att det känns som att den lika gärna hade kunnat vara 90 minuter lång. De oerhört intensiva och hemska krigssekvenserna avbryts av sekvenser när soldaternas vänskap växer. Dessa stunder är, så klart, långsammare, men de känns som en stor och varm kram efter att ha bevittnat krigets fasor. Inte en enda minut av den här filmen är överflödig.

Brendan Fraser är fantastisk i rollen som Charlie i The Whale. Foto: A24.
Brendan Fraser är fantastisk i rollen som Charlie i The Whale. Foto: A24

Jag kommer skriva en krönika om vilka filmer jag tror vinner inför Oscarsgalan. Där kommer ni få lite mer vägledning rörande vilka filmer jag tycker är sevärda.

Till dess kan ni använda denna krönika för att välja vilka av årets Oscarsnominerade filmer ni ska lägga er tid på.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL