EXKLUSIVT: Amanda Kernell om bioaktuella "Charter"

Med sin långfilmsdebut "Sameblod" blev Amanda Kernell en av Sveriges hetaste regissörer. Filmen seglade rakt upp i biotoppen och har i skrivande stund det högsta snittbetyget (4,4 av 5) någonsin i det Svenska Filminstitutets betygsindex. Nu är Amanda Kernell bioaktuell med sin andra långfilm "Charter", som Filmtopp gav högsta betyg och menade var ännu bättre än "Sameblod". Filmen handlar om en infekterad vårdnadstvist där modern (Ane Dahl Torp) förlorar vårdnaden om sina barn och "kidnappar" dem från fadern för att ta med till Teneriffa. Vi har träffat regissören som öppet berättar om sitt arbete. Dagen innan vårt samtal har filmen fått lysande recensioner på Sundance Film Festival.

– Vi kom hem igår kväll så jag har lite jetlag, berättar Amanda. I kombination med en dag som denna (Amanda kollar ut på den gråa Göteborgshimmeln) så förstår man inte riktigt vilken tid på dygnet det är.

Är inte du van vid det då, som kommer från Umeå?

– Jo, vintrarna där är som i filmen. De går från natt till gryning till natt igen. Det ser väldigt surrealistiskt ut. Det är flera som har frågat vad vi har gjort med filmen, varför allt ser så speciellt ut. Men vi har inte gjort någonting, utan det är sånt där blått ljus i januari. Det ser ut som att man är i en konstig dröm där saker och ting tappar sina färger.

"Det blev en chock".

Inspelningen av "Charter" sträckte sig över 36 dagar. De första två inspelningsveckorna skedde i januari i Norrbotten och sedan åkte teamet direkt ner till Teneriffa för att filma resten. Amanda berättar om upplevelsen:

– Kroppen mår tydligen inte särskilt bra av att först vara ute i minus 32, tio timmar om dagen, för att sedan kastas in i 30 plus. Det blev en temperaturchock.

Tio timmar i den kylan? När jag var Abisko tyckte jag tio minuter var tufft nog.

– Det enda som fungerar är att ha riktigt bra kläder och stå på renskinn som isolerar fötterna från kylan. Men det var värt det. Jag gillar den där kalla, konstiga drömvärlden där man aldrig känner sig riktigt vaken. Det är något klaustrofobiskt över det hela, samtidigt som det känns lite western med glesbygden och en öken av snö.

Sedan verkar det finnas samma bymentalitet som håller upp lag och ordning. Passa dig efter ledet annars så…

– Absolut. På en sådan liten plats kan man känna sig tvungen att ta ställning när något blir lika infekterat som den här vårdnadstvisten.

"Den stora föräldrasynd-listan".

Något som utmärker "Charter" är hur Amanda Kernell hela tiden ställer frågan om vad som utgör en bra förälder utan att ge några direkta svar. Hon sätter oss i en ständig gråzon där vi själva måste fundera över vad som är bäst för barnen. Modern är långt ifrån felfri och detsamma går att säga om den auktoritära fadern.

– Jag ville fånga den enorma otryggheten av att vara i en så pass infekterad vårdnadstvist. Där det när som helst kan komma fram nya saker som går emot en, och där varenda liten sak du gör kan tippa över och användas emot dig eller till din fördel. Du döms av dina barn, av dig själv och av omgivningens blickar. Charter är som en "sekund-för-sekund-rättegång" där publiken är juryn. Vem skulle klara av en sådan granskning? Detta är en kärleksförklaring till skilda föräldrar och deras kamp. Som skild ställs man ännu mer inför valet mellan att vara en "populär" förälder eller en "bra" förälder. Om barnen ska välja mellan dig och en annan, då är det lätt att vilja vara den populära.

Är det inte fruktansvärt att fråga barnen om vem de väljer?

– Det känns som en punkt på den stora "föräldrasynd-listan", men dilemmat är ju reellt. Ska man i det här fallet, när dottern är 14 år, respektera vad hon tycker eller ska man tänka att hon är för påverkad av situationen? Det är också jobbigt för föräldern som hamnar i en utsatt position när frågan ställs. Maktbalansen rubbas.

"Att göra film är som att göra värnplikten".

Många skådespelare och regissörer upplever en form av separationsångest när en inspelning är avslutad. När vi frågar Amanda hur hon hanterar skilsmässan från "Charter" skrattar hon först till, blir förvånad och tänker efter en stund.

– Att spela in en film är som att vara på läger ihop, eller snarare som att göra värnplikten tillsammans. Det finns ju en sjudagarsmarsch där man ska klara dig själv med sin ryggsäck. Det tänkte jag ofta på i arbetet med denna filmen när det var så himla kallt. Okej, det är värnplikt nu. Det är bara att ta på sig skorna och gå ut och kämpa. Det var rätt mycket "survival-stämning" över det hela. Men man blir väldigt tight med de man gör sådant med och jag saknar folket. När man jobbar så nära med barn så känns de som ens småsyskon.

Amanda beskriver "Charter" som en blandning av sina egna och andras erfarenheter. Inför filmen gjorde hon flera omfattande intervjuer med människor som varit i liknande situationer som de vi ser i filmen.

– Mina filmer är inga dagböcker. De är både mina egna och andras minnen. För denna har jag pratat med advokater, socionomer och psykologer, men även med föräldrar som har åkt iväg med sina barn i vårdnadstvister och andra som har varit med om att deras barn har försvunnit från dem. Flera scener har utmynnat ur detta. Det var likadant med Sameblod. Filmerna ger mig en möjlighet att diskutera sådant som annars är svårt att prata om. Ska man stanna i en relation för sina barns skull, trots att den kärlekslös? När är man tillräcklig som förälder? Skulle jag offra tillräckligt mycket i andras ögon? Alla dessa diskussioner saknar jag när jag har slutat filma.

Fast nu får du ju prata om allt detta igen.

– Precis, och det är jättekul. Man får möta sin publik och många kommer fram och vill prata, gråta och dela med sig av sina livshistorier. Flera har kommit fram och sagt att de är som mamman i filmen och att de också har åkt iväg med sina barn. Andra har kommit fram bett om råd. Ska de stanna i sin relation eller inte? Så det saknar jag, men film är samtidigt en väldigt organisk process. När den väl är färdig så känns det som att ens baby flyttar hemifrån och man är ganska redo för att gå vidare.

"Jag blir deprimerad om vi inte kan älska och förlåta de med brister".

Att följa upp en succé är långt ifrån enkelt. Amanda berättar om hur det var att komma tillbaka med "Charter" efter en så pass hyllad långfilmsdebut som "Sameblod".

– Det var nervöst. Man vet ju inte hur det ska gå och ibland känns det oroligt att göra något som är så personligt och som inte riktigt följer en formel. Kommer folk att förstå vad man håller på med?

Det tror jag inte att man ska vara rädd för. Risken är annars att man spelar för säkert och misstror publikens förmåga att läsa in undertoner.

– Jo, det var många diskussioner innan vi började filma, "borde du inte skriva om manuset så att hon framstår som lite bättre? ". Vi borde väl kunna förlåta och älska henne ändå? Jag blir deprimerad om vi inte kan älska och förlåta någon som har brister. Det är en ganska smal väg att gå som ensam kvinna, och som mamma är den ännu smalare. Jag tänker på hur mycket jag själv har dömt min egna mamma. Man har så höga krav. En mamma får inte vara för känslosam eller för distanserad. Om hon insisterar att saker ska göras rationellt är hon känslokall eller manipulativ. Är hon känslosam och insisterande så är hon istället hysterisk eller manipulativ. Det är ganska läskigt.

– Egentligen tror jag att jag skriver om samma saker om och om igen, men de tar sig i olika skepnader. Vad är man beredd att offra för sin familj? Vad händer om man sviker dem? Vad kan man förlåta? Sedan har vi också temat med "de andras blick". Hur andra påverkar en och ens värde.

Med det tackar vi Amanda Kernell för samtalet och hennes lysande film. "Charter" går nu att se på bio.

MER LÄSNING:

Filmtopps samlingssida för svensk film
Bästa svenska filmerna 2020
EXKLUSIVT: Anna Odell om sitt konstnärskap