Charter

Charter (2020)

  • 1 tim 34 min
  • Drama
Eric Diedrichs | Recension
01 februari 2020
Eric Diedrichs | Recension
01 februari 2020

Mästerligt skilsmässodrama där publiken får vara jury.

Amanda Kernell toppar sin succéfilm "Sameblod" med "Charter" och Eric Diedrichs ställer sig frågan – Är årets bästa film redan här?

  • Regi:
    Amanda Kernell
  • Manus:
    Amanda Kernell
  • I rollerna:
    Ane Dahl Torp, Sverrir Gudnason, Tintin Poggats Sarri, Eva Melander, Troy Lundkvist m.fl.

Att långfilmsdebutera med en publiksuccé som Sameblod kan inte vara enkelt. Lägg därtill tyngden av Guldbaggevinster och att det är den högst betygsatta svenska filmen (4,4 av 5) sedan Svenska Filminstitutet inrättade sitt betygsindex 2007. Nu är Amanda Kernell tillbaka med sin nya film Charter och jag är själv nervös åt hennes vägnar. Helt i onödan visar det sig. Charter är till och med ännu bättre än Sameblod.

Denna gången har Amanda Kernell satt en infekterad familjesplittring under luppen för att ställa frågor om föräldraskap. I filmen, där vi ser en desperat mamma "kidnappa" sina barn för att åka till Teneriffa efter att ha förlorat en vårdnadstvist, tvingas vi i publiken avgöra vad som är rätt och fel i de vuxnas ageranden.

Vi förstår den kärlekssuktande mammans desperation, men vi förstår också att hon är emotionellt instabil med en tendens att följa varje inspel. Samtidigt som pappan utstrålar trygghet, verkar han vara kompromisslös och ha svårt för att hantera sitt humör. Så fort barnen inte kommer hem, polisanmäler han mamman.

Ane Dahl Torp är enastående i huvudrollen.

Hela filmen rör sig i gråzoner. Så fort vi tror att vi har fått grepp om en något, drar Amanda Kernell undan mattan under våra fötter och vi tvingas inse att det inte finns några konkreta svar. Vad vi har att göra med är desperata människor i en desperat situation och som båda vill samma sak. De är väl medvetna om att vartenda steg de tar kan vara avgörande för deras framtida möjligheter att få träffa sina egna barn.

Genom det vassa manuset och det utsökta skådespelet får vi i publiken också dela karaktärernas ständiga oro för minsta lilla felsteg. Samtidigt, och detta är det verkligt geniala, dömer vi dem skoningslöst. För det är svårt att inte tycka illa om föräldrar som pressar sina barn på frågan om vem de helst vill bo hos, manipulerar och försöker köpa pluspoäng genom att vara extra schyssta och coola. Men givetvis förstår vi dem. Och motvilligt förlåter dem.

I Pedro Almodóvars Smärta och ära säger Antonio Banderas att en stor skådespelare inte är den som gråter, utan den som vet hur man håller tillbaka tårarna. När jag ser Ane Dahl Torp tacklas med rollen som mamman tänker jag på detta och hur mycket sanning som faktiskt ligger i det. Här väljer hon flera gånger att bita ihop. Vi vet hur skit hon mår, men hon är bra mycket starkare än vad någon vill ge henne kredit för.

Sett till detta, det fläckfria fotot, den andekippande nerven som genomsyrar varenda bildruta och den bästa kareokescenen sedan "Lost in Translation" går det inte annat än att ge "Charter" högsta betyg. Detta kan mycket väl vara årets bästa film. Se den nu.