Den 12:e mannen

Den 12:e mannen (2018)

Det går att riktigt känna den bitande kyla som griper tag i huvudpersonen Jan när han efter ett misslyckat attentat mot nazisternas tvingas på flykt genom Norges bistra vinterlandskap. Hans elva kamrater har tagits till fånga av tyskarna och Jan inser snabbt att hans enda chans för överlevnad är att ta sig förbi den norska gränsen och in till Sverige.

Ni som är oroliga för att Den 12:e mannen är ett mossigt krigsdrama, där alla oavsett nationalitet pratar engelska, kan vara lugna. Tyskarna talar tyska, norrmännen talar norska. Detta bidrar till att ge den verklighetsbaserade filmen en autentisk touch. Till och med den irländska skådespelaren Jonathan Rhys Meyers har lärt sig en hel del tyska inför sin roll som nazistisk officer. Det är både rätt imponerande och trovärdigt.

Den 12:e mannen utspelar sig år 1943. En grupp på 12 norrmän har skickats till Norge för att utföra ett antal strategiska sabotage mot tyskarna. Saker och ting går dock snett och bara en av de tolv männen – Jan Baalsrud - lyckas fly. Med nazisterna hack i häl, ställs Jan mot naturens obarmhärtighet.

Skildringen av Jans överlevnadskamp i vildmarken för tankarna till "The Revenant" (2015). I den filmen ställs Leonardo DiCaprios karaktär mot otaliga utmaningar. I Den 12:e mannen får vi på ett liknande sätt bevittna hur en man tar tuffa beslut för att överleva. Filmen försöker verkligen att skildra den fysiska och psykiska påfrestningen Jan tvingas utså. Och det lyckas den stundtals med. Framförallt två scener – en där Jan utför ett kirurgiskt ingrepp på sig själv, en annan där han hallucinerar – fungerar riktigt bra. Thomas Gullestad i huvudrollen övertygar fullt ut.

Men Den 12:e mannen är inte bara den osannolika berättelsen om Jan Baalsrud, den är också historien om de människor som valde att riskera sina liv för att hjälpa honom. Under sin resa träffar Jan på flertalet individer som kan skilja på rätt och fel, bland annat två familjer som hjälper honom när han är som mest skadad. På så vis blir filmen en hyllning till dem som valde att visa solidaritet och hjältemod när en hjälplös man var i störst behov av det.

Fotot över de norska bergslandskapen är riktigt läckert och det finns ett par scener, exempelvis då Jan jagas av ett tyskt jaktplan, där fotografen Geir Hartly Andreassen verkligen får visa vad han går för.

På minuskontot känns filmen ibland lite långrandig. Detta beror nog främst på att de pulshöjande scenerna inte kommer så frekvent. Därför hade man gott kunnat kapa tjugo minuter av de mer långsamma partierna och på så sätt gjort filmen intensivare.

Filmen är bra men platsar inte på vår lista över årets bästa filmer. Spana in den om du vill hitta flera guldkorn att se nu i höst!