A Man Called Otto

Recension: A Man Called Otto (2022)

Snart är det premiär för "A Man Called Otto", den omtalade remaken på tvåfaldigt Oscarsnominerade "En man som heter Ove". Tom Hanks är bra i rollen, men Filmtopps Eric Diedrichs är inte övertygad.

Även om jag tillhör den typ av filmtittare som gärna suckar lite när amerikanarna ska dra till med sina remakes, måste jag säga att det alltid är lite kittlande när en svensk film står på tur. Historiken är samtidigt usel. Downhill var en dödstrött tagning på Ruben Östlunds Turist, Chloë Grace Moretz-frontade Let Me In (2010) gjorde mig rasande, Naked (2017) var otroligt nog sämre än sin svenska förlaga. Ja, till och med David Finchers The Girl With the Dragon Tattoo var ett rejält hack neråt mot Män som hatar kvinnor.

Men man är ju optimist.

Ordning och reda med bulldogen Tom Hanks

Regisserad av veteranen Marc Forster (Finding Neverland, Flyga drake) och med självaste Tom Hanks i huvudrollen finns det inte mycket som kan gå fel med nästa remake – A Man Called Otto – och det gör det inte heller. Hanks visar upp en tjurigare sida än vad vi är vana vid, samtidigt som han är snabb med att väcka vår sympati och hinta om en underliggande godhet, men också smärta. Det är också rätt kul att se honom sortera folks sopor, göra sina rundor, göra sina stopp. Alltid lite härligt grumpen, som en bulldog som gruffar runt och morrar åt alla som passerar.

Bästa är samtidigt Mariana Treviño, som spelar Ottos granne. Med klockren leverans och full kontroll över sitt kroppsspråk är hon en mexikansk tornado som blåser liv i den själsligt döda svenskättlingen. Förhoppningsvis leder den här filmen till ett större genombrott så att vi får se mycket mer av henne framöver.

Saknar Lassgårds värme och sårbarhet

Men allt är inte guld och gröna skogar. Först och främst finns det väldigt få stunder som känns genuina, utan det mesta känns som en halvhjärtlig, nostalgisk vink till Hollywoods sentimentala storfilmer från 90-talet. För trots stjärnglans och en erfaren regissör och alla svenska stålar som har pumpats in i projektet (det är en svenskamerikansk remake) ser det inte bättre ut än valfri dussinfilm på Netflix.

Det bör dock sägas att jag inte var något jättefan av den svenska filmen heller, men den hade själ och hjärta och en lysande Rolf Lassgård i huvudrollen. På pappret är Tom Hanks en tyngre skådespelare och han gör också ett utmärkt jobb, men han saknar både den värme och sårbarhet som Lassgård besitter. Jag bryr mig om Ove, men känner inte mycket för Otto.

Originalfilmens stora svagheter var framförallt de alldeles för utdragna tillbakablickarna och ett väldigt smetigt slut. Tack och lov har Forster valt att kapa ner på tillbakablickarna ordentligt, problemet nu är istället att Truman Hanks (Tom Hanks son) spelar den unge Otto. Hur lika de än må vara till ytan har han ett och annat att lära sig av farsgubben. Att han inte har någon skådespelarbakgrund märks alldeles för väl. När det kommer till slutet är filmerna rätt snarlika, men av någon anledning hade jag lite lättare att köpa det den här gången.

"A Man Called Otto" är en helt okej film där faktumet att Tom Hanks spelar Ove (eller Otto då) kommer att locka svenskarna till biograferna, men när ni är där tänk lite extra på Mariana Treviño istället.

Mer läsning:

• Svenska filmer som har fått remakes i Hollywood
• Skådespelarknepet Tom Hanks tänker stjäla från Rolf Lassgård