Svenska filmer – Filmhistoria, filmtips och svenska synden

Filmtopp ger dig all info du behöver om den svensk film.

Stig Helmer i Sällskapsresan

Svensk film har haft en lång, kvalitetsrik och spännande historia, som vi på Filmtopp inte tycker lyfts fram tillräckligt. I stumfilmens Sverige trädde regissörer som Victor Sjöström och Mauritz Stiller fram och under talfilmens intåg blev Hasse Ekman, Gustaf Molander och Alf Sjöberg namn att räkna med.

Den svenska filmens guldålder kom egentligen först efter andra världskriget, när Ingmar Bergman blev ett namn på filmälskares läppar världen över och kontroversielle Harry Schein tog över den statligt finansierade filmindustrin. Från den andra halvan av 50-talet och en bra bit in på 60-talet blomstrade vår filmindustri likt aldrig förr och regissörer som Bo Widerberg, Vilgot Sjöman och Mai Zetterling gjorde Ingmar Bergman sällskap som erans filmelit.

Utvecklingen har fortsatt sedan dess och varje årtionde har bjudit på oförglömliga klassiker, som Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs Utvandrarsaga, Hasse och Tages komedier, Marianne Ahrnes Långt borta och nära, Lasse Åbergs filmer om Stig-Helmer, Lasse Hallströms Mitt liv som hund, Kjell Sundvalls klassiska thriller Jägarna och Ulf Malmros enastående Den bästa sommaren för att nämna några få exempel. Vi kommer nu att stycka upp den svenska filmhistorien och gå igenom den bit för bit. 

Bästa svenska filmerna 2018

Här hittar du hela listan.

Bästa filmerna 2017

Här hittar du hela listan.

Tips på komedier

Här hittar du hela listan.

Filmindustrin under stumfilmstiden

Victor Sjöström i Körlkarlen
Stillbild ur Victor Sjöströms filmatisering av Körkarlen.

Redan i stumfilmens dagar producerades högkvalitativ svensk film, där vi bland annat hittar Victor Sjöströms odödliga filmatisering av Selma Lagerlöfs Körkarlen (1921) och hans storslagna kärlekshistorien Berg-Ejvind och hans hustru (1918). Just Körkarlen, historien om den alkoholiserade maken som tvingas ta över dödens uppgift att hämta upp alla avlidna själar, skrev snabbt in sig i historieböckerna som en av de mest inflytelserika stumfilmerna någonsin och har bland annat varit en tydlig inspiration för Stanley KubrickThe Shining (se från 1:19 i klippet nedan). 

Under stumfilmstiden kom också legendaren Greta Garbo fram, som sedan skulle göra en enorm internationell karriär. Men innan Greta Garbo for till staterna gjorde hon stort intryck i Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs briljanta roman Gösta Berlings Saga (1924).

Men det var inte bara Greta Garbo som drog till staterna, Victor Sjöström, Mauritz Stillers och skådespelarstjärnan Lars Hanson följde med. Vi vet alla att Greta Garbo blev förevigad som Hollywoodstjärna, men även Victor Sjöström gjorde några av sina högst ansedda filmer på amerikansk mark, så som det romantiska westerndramat The Wind (Stormen, 1928).

Under slutet av 1920-talet uppstod det något av en kris i den filmsfären. Dels för att det uppstod ett tomrum när ovannämnda svenskar skapade rubriker i utlandet istället på hemmaplan, dels som en effekt av den stora börskraschen. Den ekonomiska krisen ledde helt enkelt till att inte lika många hade råd att gå på bio. Denna kris skulle dock börjar stabiliseras redan under början av 1930-talet när talfilmen gjorde entré.

Filmer du borde se från stumfilmstiden: Berg-Ejvind och hans hustru, Körkarlen, Häxan.

Från talfilm fram till det stora kriget

Efter att ekonomin hade börjat stabiliseras från börskraschen 1929 och talfilm gjorde entré på de svenska biograferna var succén ett faktum. Publiken växte och efterfrågan på svenska filmer utökades. Här kan man förenklat säga ett svensk film gick två vägar. På ena vägen fortsattes det att göra kvalitetsfilm och på andra uppstod den folkliga ”pilsnerfilmen”.

Regissörer som Gustaf Molander bjud på flera fina draman, däribland Intermezzo (1936) och En kvinnas ansikte (1938), båda med en underskön Ingrid Bergman i huvudrollerna, som snabbt tog filmsverige med storm. En kvinnas ansikte fick en Hollywood-remake (A Woman’s Face, 1941) regisserad av legendariske George Cukor och i huvudrollen såg vi ingen mindre än Joan CrawfordIntermezzo blev också snart Ingrid Bergmans biljett till Hollywood, då hon 1939 fick chansen att reprisera rollen som Anita Hoffman i den tvåfaldigt Oscarsnominerade remaken Intermezzo: A Love Story. 

Om pilsnerfilm – Från öknamn till folkkär komedigenre

Stillbild ur Pensionat Paradiset

De flesta har säkert hört begreppet ”pilsnerfilm”, men visste du att det egentligen ett öknamn på de svenska komedier som uppstod under 1930-talet, som närmre kan beskrivas som filmatiserade buskisar?

Närmare bestämt uppstod benämningen ”pilsnerfilm” efter att offentligt utskällda Pensionat Paradis (1937) gick upp på bio. Kritikerna tyckte så illa om den att det hölls ett det samma år hölls ett offentligt möte i Stockholms Konserthus där kritikerkåren ville driva igenom ett förbud mot liknande filmer framöver. Men när filmen blev en enorm publiksuccé drog många som närvarade på mötet tillbaka vad de hade sagt. Oavsett kvalitet ansågs den ekonomiska framgången vara nödvändig. Under 1930-talet gjordes mängder av så kallade ”pilsnerfilmer”.

Filmer du borde se under 1930-talet: Intermezzo, En kvinnas ansikte, Pensionat paradis (kulturbildning trots allt)

Filmindustrin under 1940-talet

Rigoröse Caligula går genom klassrummet i "Hets"

Under 1940-talet utvecklades den svenska filmen ytterligare, främst tack vare regissörer som Hasse Ekman, Alf Sjöberg och redan nämnda Gustaf Molander. Filmen skulle ta ett tydligare kliv från teatern och bli mer av en egen konstform. 1944 regisserade Alf Sjöberg klassikern Hets, vars manus skrevs av en viss ung namn vid namn Ingmar Bergman. 

I Hets gjorde en av 1900-talets mest älskade skådespelare Stig Järrel en ikonisk roll som den rigoröse läraren Caligula och Bergman regisserade själv filmens avslutande scen. Att Hets sedan skulle tilldelas Guldpalmen, eller Grande Prix, som utmärkelsen hette på den tiden, cementerade succén och Ingmar Bergman fick börja regissera filmer på egen hand.

Likt Victor Sjöström var inte Hasse Ekman enbart regissör och manusförfattare, han var också en känd skådespelare. Filmen han kanske främst kom att bli ihågkommen för som regissör är kritikerfavoriten Flickan och hyacinter (1950). En film som var bland de första svenska filmerna att uttalat handla om homosexualitet och som av många jämfördes med Ingmar Bergmans tidiga verk. Bergman kallade också filmen själv för ”ett absolut mästerverk”. 

Filmer du borde se från 1940-talet: Hamnstad, Hets, Fängelse, Ordet.

Svensk film under 1950-talet 

Bild ur "Flicka och hyacinter"
Ur Flicka och Hyacinter

”Flicka och hyacinter” blev ett starkt startskott på det nya decenniet för svensk filmkonst. Fast årtiondet skulle nog främst komma att tillhöra Ingmar Bergman och Arne Mattsson. Dessutom blev det också startskottet för ”den svenska synden”, något som faktiskt skulle stärka den svenska film på det internationella planet.

Den svenska synden är rätt spännande på så sätt att idén om vår nations ”lössläppthet” både blev en stor kommersiell exportvara och spelade en viktig roll i de sexuella revolutioner som skedde i stora delar av världen.Först ska vi slänga ett getöga på Arne Mattsson och Ingmar Bergmanm två kontroversiella filmregissörer som i stor utsträckning bidrog till att etablera den svenska synden.

Arne Mattsson

Arne Mattson
Arne Mattsson

Även om Arne Mattsson var en viktig aktör är det nog ganska få som vet vem han är i dag. Utöver att ha varit först ut med att integrera nakenhet i svenska spelfilmer, vilket skulle bli startskottet för ”den svenska synden”, gjorde han också ett flertal konstnärligt utmanande filmer och några deckarklassiker.

Arne Mattsson låg bland annat bakom de populära filmerna om privatdetektiverna John och Kajsa Hillman. ”Hillman-filmerna” ligger än idag på en hög teknisk nivå med ett läckert färgrikt foto. Framförallt utmärker sig Mannekäng i rött, som brukar anses vara seriens vassaste film. Nakenhet i all ära, men på 60-talet gjorde Arne Mattsson sin kanske mest kontroversiella film, Yngsjömordet. En verklighetsbaserad film som både innehöll en väldigt realistisk avrättningsscen och hyllades av kritiker. 

När hans filmer började mötas av hårdare kritik och nya vindar började råda i det svenska filmklimatet började Arne Mattsson göra film utomlands, bland annat i dåvarande Jugoslavien och i Storbritannien.

Ingmar Bergman under 1950-talet

Döden i Det Sjunde Inseglet

Det är svårt att skriva om svensk film utan att lägga extra energi på Ingmar Bergman. Därför kommer vi att gå igenom flera gånger under denna artikel. Det kan tyckas vara lite orättvist, men faktum är att få regissörer världen över har haft samma oerhörda inflytande på filmmediet som han hade. Under 50-talet jobbade Bergman främst med fotografen Gunnar Fischer, som snabbt fick stort internationellt erkännande för sitt skickliga foto.

När namnet Ingmar Bergman nämns får många fram bilden av närmast parodiskt mörka filmer med ödesmättad dialog levererade med teatralt skådespel av ängsliga karaktärer med kraftiga humörsvängar. Även om det finns en viss sanning i denna bild av den neurotiske ”dämon”-regissören är helheten bra mycket mer komplex än så. Under den första halvan av 50-talet gjorde han exempelvis ett flertal hyllade komedier, som skulle göra den svenska sommaren till en världslig angelägenhet. 1950 släppte han mysiga Sommarlek, 1953 underbara Sommaren med Monika och 1955 geniala Sommarnattens leende – en Shakespeare-inspirerad komedi med ett nervkittlande parti ryskroulette.

Under den andra halvan av 50-talet mörknade Ingmar Bergmans ton och mer konstnärliga filmer om hans egen dödsångest började ta form. Det sjunde inseglet och Smultronstället, båda släppta 1957, är tydliga exempel på detta. I Smultronstället gjorde Victor Sjöström sin livs roll som den åldrade professorn Isak Borg, som på en resa ner till Lund återupplever delar av sin barndom. Det sjunde inseglet fick juryns specialpris i Cannes och Smultronstället belönades med en Golden Globe för Bästa utländska film.

Den svenska synden

Det var med ”Hon dansade en sommar” (1951) Arne Mattson skulle vara först med att integrera nakenhet i svenska spelfilmer. Hon dansade en sommar, som kom att bli den första svenska filmen att vinna Guldbjörnen i Berlin, innehåll en scen där historiens unga kärlekspar badade nakna tillsammans och en scen där Ulla Jacobssons nakna bröst syntes i närbild. Succén var lika stor som skandalen och snart skulle mer naket dyka upp på vita duken.

Strax efter att Hon dansade en sommar hade haft premiär kom Ingmar Bergman med Sommaren med Monika, som förutom att innehålla en naken Harriet Andersson, berättade historien om ett ungdomspar som hade oskyddat sex utanför äktenskapet. Den svenska synden var född och skulle sedan komma att förstärkas under 60-talet med andra Bergman-filmer, Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul och Jag är nyfiken – en film i blåttMai Zetterlings Älskande par och Dan Wolmans Maid in Sweden och givetvis Fäbodjäntan. 

Den svenska synden ska tillsammans med svenska sexualundervisningsfilmer ha spelat en stor roll i sexualrevolutionen som skedde i USA under 1960-talet. Vi vet ju alla att det är Ur kärlekens språk (1969) som Travis Baker ser på en nattbiograf i Martin Scorseses Taxi Driver. Dessutom blev de tidiga syndiga filmerna en inspiration för franska vågens filmskapare. I François Truffauts legendariska drama De 400 slagen får vi se hur en poster till Sommaren med Monika blir stulen.

Filmer du borde se från 1950-talet: Flicka och hyacinter, Hon dansade en sommar, Det sjunde inseglet, Smultronstället, Sommarnattens leende, Sommaren med Monika.

Filmindustrin under 60-talet

Harry Schein och filmreformen

Harry Schein
Harry Schein

Under 60-talet fortsatte den svenska filmen det konstnärliga spår som hade påbörjats under 1950-talet. Utöver det mer liberala klimatet var Harry Schein en viktig faktor i filmens utveckling. Som ett judiskt krigsbarn från Österrike lyckades Harry Schein med något som många hade trott vara omöjligt – att bli en av Sveriges viktigaste kulturpersoner och en politisk kraft. Efter att ha varit filmkritiker var han en av nyckelpersonerna som stiftade Svenska Filminstitutet. Ett filminstitut han senare skulle komma att kontrollera.

1963 införde Harry Schein tillsammans finansminster Gunnar Sträng och Krister Wickman den så kallade Filmreformen, som innebar en slopad nöjesskatt för landets biografer och att tio procent av biointäkterna istället direkt skulle gå till  Svenska Filminstitutet. Denna reform innebar i praktiken att det alltid skulle finnas pengar till att finansiera nya filmer. I samband med Filmreformen upprättade också Harry Schein nya riktlinjer på höga kvalitetskrav, som många skulle beskriva som visioner snarare än praktiskt genomförbara, på de filmer Filminstitutet finansierade:

Dessa krav kom han dock att kritiseras hårt för delar av kulturvärlden och politiken som tyckte att han betedde sig elitistiskt. Likväl blomstrade svensk kvalitetsfilm likt aldrig förr, huruvida det verkligen fanns en orsakspåverkan från Harry Scheins sida eller inte, är en större diskussion och lämpar sig för en egen artikel. För mer information om Harry Schein rekommenderar jag dokumentärfilmen Citizen Schein.

Ingmar Bergman under 60-talet

Ingmar Bergman
Ingmar Bergman

Ingmar Bergman var kanske den ende regissören som verkligen anammade, eller lämpade sig, för Harry Scheins kvalitetskrav. Och med tidens gång blev de båda goda vänner.

Under sitt 60-tal gjorde Bergman sina mest experimentella filmer och började på kontinuerlig basis jobba med mästerfotografen Sven Nyqvist, som skulle komma att vinna två Oscar för sitt makalösa foto. Deras första samarbete på 60-talet, Jungfrukällan, kom att vinna bästa utländska film på Oscarsgalan och regissörer som Ang Lee beskriver den som en stor inspirationskälla.

Ingmar Bergman inledde med andra ord det nya decenniet starkt, och så skulle det också fortsätta. Efter Jungfrukällan gjorde han både sin Guds-trilogi och började utforska sitt återkommande ”vampyr-tema”. Bergmans vampyrtema handlade inte om blodsugande fladdermöss utan om de som gottar sig i människors lidande. Dock ska det ju tilläggas att det faktiskt sker lite blodsugande i experimentella Persona (en analys av Persona finner du här), en film som har haft ett oerhört betydande på filmhistorien. Guds-trilogin bestod av Så som i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden och handlade framförallt om Guds tystnad.

Både Tystnaden och Persona var filmer som tänjde på gränserna för sexuellt innehåll på film. Tystnaden, som snabbt fick något av en skandalstämpel blev en internationell succé som fortsatte att spä på idén om ”den svenska synden”.

Andra framstående filmskapare under 60-talet

Under 60-talet blev Vilgot Sjöman, Mai Zetterling och Bo Widerberg stora namn. Vilgot Sjöman och Mai Zetterling skulle cementera bilden av ”den svenska synden”, medan Bo Widerberg skulle fokusera på klasskildringar.

Mai Zetterling

Mai Zetterling arbetar bakom kameran.

Mai Zetterling började sin karriär som skådespelerska i början av 40-talet och fick sitt stora genombrott i Gustaf Molanders tidigare nämnda film ”Hets” från 1944. I slutet av 40-talet började hon jobba i England och så småningom i Hollywood. 1962 spelade hon mot Peter Sellers i Bara två kan leka så och regisserade kortfilmen War Games, som hon vann kortfilmspriset på filmfestivalen i Venedig för.

Därefter, år 1963, återvände Mai Zetterling till Sverige för att göra sin första spelfilm som regissör med Älskande par. En film som, likt Zetterlings andra 60-talsfilmer, skulle röra upp starka känslor med sin sexuella frispråkighet. Älskande par gick upp på Cannes filmfestival där filmen både kritiserades och hyllades. Tre år senare gick Zetterlings nästa film Nattlek (1966) upp på filmfestivalen i Venedig, där även denna rörde upp starka känslor för sitt sexuella innehåll.

Filmindustrin var fortfarande kraftigt mansdominerad och Mai Zetterling var en av de ytterst få verksamma kvinnliga regissörerna i Sveriges 60-tal.

Bo Widerberg

Regissören Bo Widerberg

Bo Widerberg hade en tydligt politisk prägel och gjorde två av sina tre Oscarsnominerade filmer under 60-talet: Kvarteret Korpen (1963) och Ådalen 31 (1969). Hans tredje och sista film att nomineras för en Oscar blev Lust och fägring stor från 1995. Samma år som Bo Widerberg kom med Kvarteret Korpen gjorde han också sin debutfilm Barnvakten, där kollegan Jan Troell, som under 70-talet skulle regissera Mobergs Utvandrarsaga, agerade filmfotograf. 

Under 80-talet gjorde Bo Widerberg också sin hyllade film Ormens väg till hälleberget som följde den dåtida populära trenden med tunga draman i Bondesverige. En trend vi kommer att titta närmre på längre ner. 

Vilgot Sjöman

Vilgot Sjöman

Som tidigare nämnt gjorde Vilgot Sjöman två filmer med skådespelerskan Lena Nyman, som skulle bli signifikanta för den sexuella revolutionen på film: Jag är nyfiken gul (1967) och Jag är nyfiken – en film i blått (1968). Jag är nyfiken gul sågs som ren pornografi i USA, där filmen förbjuds fram till 1969. Givetvis blev filmen en enorm succé när den väl släpptes på marknaden, och blev en av de mest framgångsrika svenska filmerna någonsin. Och kanske den filmen som mest har bidragit till synen på svenskars ”lössläppthet”.

Filmer du borde se från 1960-talet: Jungfrukällan, Persona, Nattvardsgästerna, Så som i en spegel, Kvarteret Korpen, Här har du ditt liv, Älskande par.

Det hippa och politiska 70-talet

En Kärlekshistoria
En Kärlekshistoria

Under 70-talet fortsatte filmindustrin att blomstra. Filmklimatet är fortsatt politiskt och inriktat. Harry Schein kritiseras med jämna mellanrum och en generation nya filmskapare träder fram. Jan Troell bjuder på ett unikt och målande bildspråk och komikerduon Hasse och Tage producerar flertalet filmklassiker. Roy Andersson gör sin fantastiska debutlångfilm En kärlekshistoria (1970) och sedan sin smärre flopp Giliap (1975). Efter Giliap tog filmskaparen att avbrott från att göra långfilm, som varade över två decennier. Vi kommer snart att djupdyka i Hasse och Tage och Jan Troell, men innan dess ska vi kolla på några andra spännande kapitel i 70-talets filmindustri.

1976, mitt under en teaterrepetition på Dramaten, grips Ingmar Bergman av polisen. Anledningen är att han misstänks för att ha begått skattebrott. Det hela blir en världsnyhet och Bergman känner sig oerhört kränkt. Två månader sedan, när han har blivit friad inför domstol, drar han förnärmad till München och inleder vad som kommer att kallas för ”Tysklandsexilen”. Under sin tid i Tyskland gjorde han tre filmer: Ormens ägg, tvåfaldigt Oscarsnominerade Höstsonaten och Marionetternas liv. 1980 flyttade Bergman tillbaka till Sverige.

Bo Widerberg fortsatte att regissera framtida klassiker. Under 70-talet gjorde han klassiker som Joe Hill och den mästerliga thrillerfilmen Mannen på taket. Som är en av de första Beckfilmatiseringarna. En annan filmskapare som började ta mer plats var animatören Per Åhlin, som leverade två odödliga klassiker. Först och främst Dunderklumpen! (1974) och sedan Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (1975). Den sistnämnda gjorde han tillsammans med Hasse och Tage. Han var också med och bidrog till illustrationer som användes i Hasse och Tages film Picassos äventyr, något han berättade glatt om när vi intervjuade honom.

Hans Alfredsson och Tage Danielsson

Hasse Alfredsson och Tage Danielsson också kända som "Hasse och Tage"
Hasse Alfredsson och Tage Danielsson också kända som ”Hasse och Tage”.

Hasse och Tage påbörjade egentligen sin filmkarriär med sitt bolag AB Svenska Ord redan på 60-talet, men det var främst under 70- och 80-talet som de skulle vara som mest produktiva. Denna gången var det Ingmar Bergman som var spindeln i nätet, när han tipsade SF om ”två roliga grabbar på Gröna Lund” som borde göra film.

Det var också på 60-talet som Hasse och Tage gjorde sin första utmärkande film, Att angöra en brygga (1965). En komedi med Monica Zetterlund i huvudrollen och som tilldelades Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag och belönades med Chaplin-priset på filmfestivalen i Barcelona. 1968 gjorde de också sitt första samarbete med animatören Per Åhlin för filmen I huvudet på en gammal gubbe.

Hasse och Tages succé skulle fortsätta genom hela 70-talet. 1971 släppte de klassikern Äppelkriget, den första filmen de spelade in i trakterna kring Tomelilla i Skåne. Ett område de frekvent skulle återvända till. Äppelkriget, vars handling utgår från ett försök att exploatera den vackra naturen i Änglamark för att bygga en nöjespark, bidrog till en ökad miljömedvetenhet i vårt avlånga land. Därefter följde de upp 70-talet med: Mannen som slutade röka, Ägget är löst!, Släpp fångarne loss – det är vår!, Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton och slutligen Picassos äventyr.

En gemensam komponent för dessa filmer, förutom den karaktäristiska komiken och Tomelilla, är skådespelaren Gösta Ekman. Han fullständigt briljerar i Hasse och Tages filmer, inte minst i klassikern Picassos äventyr.

Jan Troell

Filmskaparen Jan Troell
Jan Troell. Foto: Eric Diedrichs/Filmtopp Media

Vi nämnde tidigare att Jan Troell hade börjat som Bo Widerbergs fotograf för att sedan regissera långfilmen Här har du ditt liv. En film som frekvent klassas som en av de bästa svenska filmerna någonsin. Under 70-talet skulle Jan Troell fortsätta att skapa högkvalitativ film.

1971 och 1972 hade han, tillsammans med producenten, Bengt Forslund arbetat ihop en filmatisering av Vilhelm Mobergs Utvandrarsaga. Romansviten delades upp i två filmer: Utvandrarna och Nybyggarna. Båda gjorde enorm succé och Utvandrarna blev femfaldigt Oscarsnominerad. Likaså belönades filmen med två Golden Globes: Bästa utländska film och Bästa kvinnliga huvudroll (Liv Ullmann). Filmen vann också Guldbaggen för Bästa film och Bästa manliga huvudroll (Eddie Axberg). Nybyggarna Oscarsnominerades för Bästa utländska film.

Efter den internationella succén drog Jan Troell till Hollywood för att göra sin första av två Hollywoodfilmer: Pionjärerna (1974) och Orkanen (1979). I vår intervju med Jan Troell berättade filmskaparen hur arbetet skiljde sig i Hollywood och hur han höll på att hamna i slagsmål med Gene Hackman under inspelningen av Pionjärerna. Jan Troell, som var van vid att regissera, fota, skriva manus och klippa fick svårigheter med fackföreningarna som krävde att han skulle hålla sig enbart till regin.

Filmer du borde se från 1970-talet: Utvandrarsagan, Mannen på taket, En kärlekshistoria, Höstsonaten, Viskningar och rop, Picassos äventyr, Dunderklumpen.

80-talet: Historiska draman och galna komedier

Under 70-talet kommer något av en motreaktion på 70-talets mer konstnärliga och inåtvända filmskapande. Fler underhållningsfilmer och mer lättsamma produktioner skapas. Exempelvis blir Lasse Åbergs filmer om Stig Helmer stora och Jönssonligan gör succé.

80-talets komedier

Under 80-talet kom något av en motreaktion mot de konstnärliga och mer politiska filmer som hade varit en stor del av svensk filmindustri under 60- och 70-talet. Mer lättsamma produktioner sätts i spinn och framförallt blir det en stor efterfrågan på komedier. Under denna tiden får vi exempelvis blir komediskaparen Lasse Åberg ett stort namn med sin nya publikfavorit ”Stig-Helmer”.

Stig-Helmer Olsson är en blygsam och något bortkommen karaktär som på många sätt förkroppsligar synen på den ”typiskt svenske”. Vi mäter honom i filmserien Sällskapsresan som blir en stor succé och vars första film från 1980 ses som en klassiker. Samma år kommer också Kjell Sundvall med den galna komedin Vi hade i alla fall tur med vädret, som handlar om en familjeresa likt ingen annan.

1981 får vi också för första gången bekanta oss med ”Jönssonligan” i filmen Varning för Jönssonligan. Filmen, som var en remake av den danska förlagan ”Olsen-banden” blev en stor succé och än så länge har 13 filmer om den kriminella ligan gjorts. Jönssonligan består av en till synes inkompetent rånarliga (oftast) ledda av ”geniet” Charles Ingvar Jönsson (framförallt spelad av Gösta Ekman), som ständigt hittar på nya upptåg för sina kumpaner.

Under hela 80-talet fortsätter den komedivågen och utöver olika resor med Stig-Helmer och fantasifulla kuppförsök av Jönssonligan kommer filmer som Göta Kanal och Strul. Men vi får också se ungdomsfilmer av Staffan Hildebrand, så som G som i gemenskap (1983) och Stockholmsnatt (1987).

80-talets draman

Ur Den enfaldige mördaren
Den enfaldige mördaren

Under 80-talet gjordes det dock inte bara komedifilm, utan också en del mer seriösa draman, därav flertalet skildrade händelser från ett äldre Sverige. Exempelvis släppte Hans Alfredsson, som tidigare främst hade jobbat med komik tillsammans med Tage Danielsson, sitt hyllade drama Den enfaldige mördaren 1982, som handlar om en dräng som trakasseras av sin hudbonde i 30-talets Sverige.

Samma år bjöd Ingmar Bergman på sin storslagna familjeskildring Fanny och Alexander och Jan TroellIngenjör Andrées Luftfärd. Den sistnämnda var en hissnande skildring om en luftballongs-expedition till Nordpolen, som ägde rum 1897. 1985 slog Lasse Hallström igenom internationellt med sin tvåfaldigt Oscarsnominerade filmatisering av Mitt liv som hund. Bo Widerberg släppte 1986 klassikern Ormens väg till hälleberget, som skildrade en fattigby i Västerbotten under halvan av 1800-talet där kvinnorna i tre generation tvingas ”betala” sina skulder genom att ha samlag med byhandelns ägare. Till 50-årsminne av andra världskriget gick den svenska storsatsningen 1939 upp på biograferna 1989. En film som ledde till Helena Bergströms stora genombrott.

En annan stor filmhändelse under 80-talet var när den sovjetiske auteuren Andrej Tarkovskij spelade in sin sista film Offret på Fårö (1986). I filmen, som på många sätt var en hyllning till Ingmar Bergman, medverkade Erland Josephson, Sven Wolter och Allan Edvall.

Under 1980-talet började också fler kvinnliga regissörer få plats i svensk filmindustri. Gunnel Lindblom gjorde bland annat Sally och friheten (1981) och Suzanne Osten debuterade 1982 med Mamma. Konstnären Marie-Louise De Geer Bergenstråhle gjorde filmer som Moderna människor (1983 och Stilleben (1985).

Filmer du borde se från 1980-talet: Den enfaldige mördaren, Sällskapsresan, Mitt liv som hund, Fanny och Alexander, Vi hade i alla fall tur med vädret, Varning för Jönssonligan.

Filmindustrin under 90-talet

Änglagård
Änglagård

Under 90-talet händer egentligen inte särskilt mycket på vår filmfront. Komedin går dock mot det ironiska hållet med framträdande komikergäng som Killinggänget och Lorry. Vissa nya filmskapare träder fram, men på många plan är det inte någon större skillnad mot 80-talet. Några av de största nya namnen blir: Lukas Moodysson, Colin Nutley och Richard Hobert.

Colin Nutley hade egentligen redan etablerat sig som regissör med några filmer och TV-serien under 80-talet, men det var först med Änglagård (1992) som genombrottet kom. I Änglagård ser vi också hans hustru Helena Bergström, som kommer att spela huvudrollen i de flesta av hans filmer. Efter Änglagård har Colin Nutley fortsatt att producera riktiga publikdragare, något han gör än idag.

Richard Hobert började väcka uppmärksamhet med sina avsnitt av den hyllade kriminalserien Skånska mord och väckte stor uppmärksamhet med sin långfilmsserie De sju dödssynderna. Filmserien inleddes 1993 med Glädjekällan och avslutades 2000 med Födelsedagen. Flera av filmerna möttes av bra kritik.

Lukas Moodysson blev direkt ett stort namn med sin debutlångfilm Fucking Åmål (1998). En film många klassar som en av de bästa tonårsfilmerna någonsin. Fucking Åmål belönades med fyra guldbaggar och han följde sedan upp succén med Tillsammans (2000).

Den nya komedivågen

Lorry-gänget
Lorry-gänget

En handfull stabila filmer till trots var det framförallt den nya komedivågen som skulle känneteckna 90-talet. Lorry-gänget, med bland andra Claes Månsson, Suzanne Reuter och Peter Dalle, gjorde flera komediserien och deras långfilm Yrrol (1994) blev en stor succé. Deras humor var galen, nyskapande och många gånger politisk. En annan grupp som blev enorma var Killinggänget. Killinggänget, som bland andra bestod av Johan Rheborg, Henrik Schyffert och Robert Gustafsson kom att definiera den ironiska humorn som präglade decenniet. Deras långfilm Torsk på Tallin (1999) är en tragikomisk klassiker, med Robert Gustafsson i flera minnesvärda roller.

En höjdpunkt för 90-talets filmindustri är när Billie Augusts film Den goda viljan (1992) tilldelas Guldpalmen vid Cannes filmfestival. Något som inte hade hänt sedan Alf Sjöberg mottog priset för Fröken Julie 1951.

Filmer du borde se från 1990-talet: Fucking Åmål, Tsatsiki, morsan och polisen, Torsk på Tallin, Yrrol, Jägarna,

Svensk film från 2000-talet och framåt

Återträffen
Återträffen

Under 2000-talet och framåt skulle jag vilja säga att svensk film har gått mer och mer åt två olika håll. Dels har vi SF:s storfilmer som främst riktar sig åt en bred publik och fortsätter att göra konventionella draman och komedier, dels har vi en mer konstnärlig independent- och småfimsrörelse. I den förstnämnde blir Helena Bergström ett nytt stort namn som regissör och i den andra finner vi exempelvis Roy Andersson, som gör comeback, och Ruben Östlund.

Roy Andersson

Roy Andersson
Roy Andersson

I början av det nya millenniet gör Roy Andersson sin första långfilm på 25 år. Sånger från andra våningen blir en stor succé och bjuder på en alldeles unik ton med det gråa foto, den bisarra situationskomiken och sitt experimentella berättande. Filmen lyftas fram av kritiker över hela världen och mottog både Guldbaggar för Bästa film, foto, regi, manus och ljud, samt juryns pris på Cannes filmfestival år 2000.  Han följde upp sin succé 2007 med Du levande och avslutade sin trilogi 2014 med En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

En annan regissör som har gjort sig ett namn de senaste åren är Ruben Östlund, vars filmer delar en viss estetisk likhet med Roy Anderssons.

Ruben Östlund

Ruben Östlund
Ruben Östlund. Foto: Pontus Lundahl

Enda sedan sin udda debutfilm Gitarrmongot (2004) har Ruben Östlund varit ett namn som växt sig allt större världen över. Hans andra film De ofrivilliga (2008) blev en stor kritikerfavorit och var Sveriges Oscarsbidrag 2009. Framgångarna har fortsatt sedan dess. Play från 2011 väckte stor debatt om synen på rasism – filmen baserades på en serie verkliga rättsfall där en grupp mörkhyade pojkar i Göteborg rånade vita pojkar med hjälp av ett psykologiskt spel – och blev en internationell framgång.

Det riktigt stora genombrottet kom dock med Turism (2014). En film om en familj på skidsemester där malen blir rädd för ett lavinlarm och panikslagen flyr och överger sin familj. Det stora fokuset ligger på hur familjen hanterar detta och de traditionella könsrollerna diskuteras. Turist blev Sveriges Oscarsbidrag och belönades med juryns pris på Filmfestivalen i Cannes.

2017 kom Ruben Östlund med The Square som belönades med Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes. Senast en svensk film fick mottaga det eftertraktade priset var 25 år tidigare med Billie Augusts Den goda viljan. The Square blev också utsedd till Sveriges Oscarsbidrag.

Småskaliga filmskapare tar plats

De senaste åren har vi också fått se flera mindre produktioner gå upp på våra biografer. Exempelvis har vi framtida klassiker som Min lilla syster, Tjuvheder, Återträffen, Måste gitt, Yarden, Jätten, Apan och Efterskalv. Varför denna trend har börjat komma nu på senare år beror nog främst på att det är billigare att filma digitalt. En annan faktor kan också vara de nya utvecklingsmål Filminstitutet satte upp 2012. 

Nya utvecklingsmål:

• Svensk film ska ha den högsta marknadsandelen i Norden för nationellt producerad film i alla visningsfönster

• Antalet biografbesök i Sverige ska öka, bland annat i syfte att öka intäkterna till detta avtal

• Visning av film i hela landet ska främjas

• Stöden ska fördelas så att de skapar bästa möjliga förutsättningar för en modern, stark och självständig filmproduktion och filmbransch så att cykliska förhållanden kan hanteras och nödvändig finansiering erhållas

• Stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män

• Stödgivningen ska utgå från ett mångfaldsperspektiv

• Sverige ska vara ledande i Europa i utveckling, produktion och distribution genom nya medier

• Sverige ska vara ledande i Europa inom såväl barn- och ungdomsfilm som dokumentärfilm

• Svensk film ska vara representerad i tävlingssektionerna på de internationella filmfestivalerna i Berlin och Cannes

• Svensk film ska vara representerad på de tio viktigaste internationella filmfestivalerna i världen

En annan förändring trädde i kraft år 2015 då kulturminister Alice Bah Kuhnke beslutade att inte förnya det gamla filmavtalet vid årsskiftet mellan 2016 och 2017. Istället ska svensk film finansieras med andra lösningar, så som en löpande statlig budgettilldelning. Hur det kommer att påverka vår filmindustri framöver, återstår att se.

Filmer du borde se från 2000-talet och framåt: De ofrivilliga, Efterskalv, Min lilla syster, Smala Sussie, Sånger från andra våningen, Återträffen, Yarden.

En blick i spåkulan

Svensk film har onekligen haft en spännande historia och jag övertygad om att vi kommer fortsätta att hålla den utvecklingen. Inte minst nu när fler smalare produkter börjar träda fram och svårigheterna med svensk indiefilm börjar ses över. Likt 60- och 70-talets filmvåg har den nuvarande en möjlighet att bli mer experimentell och politisk, inte minst när digital film får större fäste och omkostnaderna för en filmproduktion sjunker (åtminstone i teorin). Vi får hoppas att småskalig film får ett kraftigt uppsving, det är trots allt där det finns en större möjlighet att tänja på gränserna.

33 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.

Inline
Inline