X-Men: The Apocalypse

X-men: Apocaplypse (2016)

  • 2 tim 27 min
  • Action
Eric Diedrichs
Uppdaterad 03 december 2019 kl. 19:12 | Publicerad 16 maj 2016 kl. 18:05
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den i särklass sämsta X-Men-filmen.

  • Regi:
    Bryan Singer
  • Manus:
    Simon Kinberg
  • I rollerna:
    Michael Fassbender, Oscar Isaac, James McAvoy, Jennifer Lawrence, Tye Sheridan, Nicholas Hoult m.fl.

Efter att ha varit levande begravd i tusentals år vaknar världens första mutant, En Sabah Nur (Oscar Isaac), upp på 1980-talet redo att återigen härska över människorna. Det är en splittrad värld En Sabah Nur möter. Människorna leds av "falska gudar" och mutanterna lever i skymundan. Exempelvis går Magneto (Michael Fassbender) under en ny identitet som stålarbetare i Polen medan Mystique (Jennifer Lawrence) hjälper mutanter i Östberlin.

En Sabah Nur, som känner mutanternas styrka, försöker dra nytta av deras utanförskap och erbjuder dem trygghet i hans följe. Hos honom ska de få använda sina krafter fullt ut, åtminstone efter hans direktiv, och tillsammans ska de ödelägga den moderna civilisationen för att skapa en ny. Nu måste X-Men återförenas snabbt och rädda världen innan det är för sent.

Att upplägget är lika intressant som det är nyskapande gör inte så mycket. Oscar Isaacs karismatiska tyrann har en skön serietidningsvibe över sig som hör genren till. Vad som däremot är irriterande är hur själlöst utförandet är. I stort sett känns vartenda klipp så medvetet utformad som en serieruta, i både foto och regi, att det snarare känns som en karikatyr av mediet än en hyllning. Inte blir nidbilden mildare av den stakande dialogen och den närmast parodiska serietidningslogiken som genomsyrar filmen från början till slut. Dessutom spretar manuset ordentligt.

Foto: 20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox

På många sätt förkroppsligar Apocalypse det värsta jag vet med high concept-filmer. Hollywoodstjärnor pressas in i diverse småroller och behöver knappt spela mot varandra. Välbekanta referenser används som billig comic relief - denna gång är det lite smått och gott från 80-talet som står för underhållningen. Klyschor staplas på klyschor i en redan utpräglad historia, speltiden är tillräckligt utdragen för att tillsammans med undermålig 3D kunna pressa upp biobiljettpriset och filmens klimax är en actionspäckad evighetsfinal i ren och skär CGI-onani.

Andra har läst: De bästa filmerna 2016

"X-Men: Apocalypse" är i särklass den sämsta installationen i en annars stabil franchise. Kanske är dags att hålla fingrarna i styr nu, Hollywood?

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL