Wrong Turn (2021)

Wrong Turn (2021)

  • 1 tim 49 min
  • Skräck
Axel Diedrichs
06 juli 2021 kl. 10:07
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"Det måste komma en till."

En av de mest förmultnade skräckserierna har återuppstått från de döda, och den är här för att äta oss levande. Filmtopps Axel Diedrichs är frälst av franchisens comeback och bönar efter mer.

  • Regi:
    Mike P. Nelson
  • Manus:
    Alan B. McElroy
  • I rollerna:
    Charlotte Vega, Tim DeZarn, Chaney Morrow, Matthew Modine m.fl.

MER LÄSNING: 

Det är inte första gången i år som en dödsdömd skräckis trotsat sina naturlagar. Det skedde med The Rental där Dave Franco gav sig på stugrysaren och gjorde det bästa vi sett den sedan Lida. Att det skulle dyka upp en Wrong Turn-reboot har förstås varit förutbestämt sedan länge. Men att den skulle vara bra – och alltemellanåt fantastisk – kunde jag inte se komma.

I Mike P. Nelsons tagning sammanflätas två berättelser: en pappa som letar efter sin försvunna dotter, och dottern vars själsbefriande hajkning i de djupaste bergskogarna förvandlas till kamp om överlevnad. Det är en berättelse som vill framåt i rask takt men samtidigt hittar tiden att gotta sig i kaoset.

Ambitiöst manus och förrädiskt våld

Mycket känner vi igen. Men den som slagit hål på huvudet med osunda mängder slasher kommer inte att stirra förstrött på nya Wrong Turn. För trots att man i grunden använder ett dött uppslag, så finns här livstecken franchisen tidigare saknat: ett manus med klart mer spännande berättarstruktur. Det kastar omkull och leder mycket riktigt ut de förväntansfulla fansen av originalet på villovägar. 

Men bäst av allt är våldet förrädiskt. Det pendlar mellan att locka till garv och vara svårtittat. Vi går aldrig säkra. Att roa och samtidigt skrämma är en läcker balansgång som Nelson lyckas vandra hela vägen in i mål. Han får även in tillräckligt mycket nerv för att filmen ska bli mer än bara gore. 

Med detta sagt kommer inte "Wrong Turn" utan sina brister. Karaktärsregistret rymmer fortfarande plågsamma stereotyper och ett par dialogscener av samma nivå som Leatherface (2017). Alltså riktigt jäkla låg. Men vid det här laget känns samtidigt sunket som en gjuten del av en genre och något vi innerst inne också vill ha. Oavsett förlåts det av sammantagna underhållningsvärdet.

Trots en och annan stinkbomb doftar det här återuppstådda liket förvånansvärt fräscht. Det måste komma en till.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL