Gaslit (säsong 1)
Vem hade trott att politik kunde vara så kul?
Watergateskandalen har blivit till TV-serie och resultatet är mycket lyckat.
I den nya serien Gaslit bjuds tittaren på både skratt och tårar, allvar och komik. I sju avsnitt får vi en historielektion om den så kallade Watergateskandalen på 1970-talet, samtidigt som vi ges tillfälle att njuta av fina skådespelarinsatser och ett välskrivet manus.
Watergateskandalen handlade om hur USA:s republikanske president Richard Nixon låtit bugga demokraternas högkvarter. När detta sedan kom till allmänhetens kännedom tvingades presidenten under stor uppståndelse att avgå.
Presidenten bryter mot lagen
Redan i första avsnittet kastas vi in i denna skandal när John Dean (Dan Stevens), som arbetar för Vita huset, tillfrågas att hjälpa till med avlyssningen av demokraterna. Efter att först tveka går han till slut med på ge sina partikamrater en hand, uppfylld av tanken att komma närmare presidenten - och makten. Det behövs dock någon mer för att sätta planen i verket och John söker därför upp en snubbe han tror kan vara rätt man för jobbet, nämligen G. Gordon Liddy (Shea Wigham). Liddy framstår snart som en ganska obehaglig typ som har lätt till utbrott och inte skyr några medel för att få sin vilja igenom.
I första avsnittet presenteras även seriens andra huvudkaraktärer, Martha Mitchell (Julia Roberts) och hennes man, tillika dåvarande USA:s justitieminister, John N. Mitchell (Sean Penn). Martha är en kvinna som när serien startar gjort sig känd för sina kontroversiella uttalanden och beteende och som njuter av livet i rampljuset. Att folk främst skrattar åt och inte med henne verkar hon dock inte ha insett. Det har däremot hennes man, som är allt annat än stolt över hustruns strapatser. Johns inblandning i Watergateskandalen och Marthas fortsatta intresse av att vilja bli sedd av media leder till att det gifta paret hamnar på kollisionskurs med varandra, vilket ger serien många ögonblick av starka och emotionella scener.
Sean Penn fångar sin karaktär fullt ut
Överlag är Gaslit ett mycket välspelat, välregisserat och välskrivet drama. Jag plöjer mig igenom avsnitt efter avsnitt, uppsugen av karaktärernas livsöden samtidigt som jag charmas av 70-talets färgstarka mode och inredning. Dan Stevens spelar ut sin karaktär John Deans makthungriga och osäkra personlighet på ett säkert och komiskt sätt, och just komiken i John Deans klumpighet gör att jag drar på mungiporna många gånger. Starka insatser står även att finna i Sean Penns figur John N. Mitchell, en hård och girig man som liksom Dean försöker blidka presidenten för att göra sig själv viktig.
Julia Roberts prestation som Mitchells fru känner jag mig dock aningen tudelad kring. Roberts försöker sig på att tala sydstatsdialekt, men trots att hon själv är uppvuxen i södern lyckas hon inte fånga accenten fullt ut för att den ska upplevas som naturlig. Bortsett från den språkliga biten gör dock Roberts ett hyfsat jobb som den originella och något sorgliga Martha.
Stabilt men inte fantastiskt
Fotot fungerar väl genom seriens episoder. Bland annat finns det en snygg scen där Martha under en mardröm faller ner genom badrumsmattan. Fotot lämnar mig dock inte med några wow-intryck, men inte heller med några bottennapp. Det är jämnt rent nivåmässigt.
Serien rullar på i ett stadigt tempo och först i de sista avsnitten, när skämten och de komiska ögonblicken börjat sina, blir serien en aning seg. Manuset levererar annars ett mångfacetterat persongalleri, med karaktärer som rymmer flera nyanser.
En serie väl värd sina timmar
Sammanfattningsvis skulle jag säga att Gaslit är en serie som erbjuder högklassig underhållning. Med en lyckad rollbesättning, ett manus som håller måttet och balanserar sorg, smärta och komik effektivt samt ett fint foto blir detta en serie värd att komma tillbaka till. Gaslit är en serie som visar människans strävan efter makt, men framförallt visar den människans behov av att vilja bli sedd - till vilket pris som helst.