Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Foto: TriArt

Världens värsta människa (2021)

  • 2 tim 1 min
  • Drama, Komedi
Sebastian Hansson | Recension
24 november 2021
Sebastian Hansson | Recension
24 november 2021

Uppfriskande originell full av kreativitet

Sebastian må konstatera att den romantiska komedi är död men kan norske Joachim Trier vara den regissör som kan väcka den till liv igen? Svaret kan faktiskt vara ett ja.

  • Regi:
    Joachim Trier
  • Manus:
    Joachim Trier och Eskil Vogt
  • I rollerna:
    Anders Danielsen Lie, Renate Reinsve, Herbert Nordrum m.fl.

Rom-com-genren är död. Japp, någon måste säga det. I alla fall i den form som etablerades under 80-och särskilt 90-talet. Ni vet, den där sorten som välsignades med Hugh Grants legendarisk mittbena, filmer vars affisch alltid bestod av två (ofta vita heterosexuella) personer som lite klämkäckt tittade på varandra. Filmer stöpta i samma förutsägbara mall år ut och år in: flicka och pojke möts, blir förälskade under "galna upptåg", för att sedan falla isär och sedan hitta varandra igen. På många sätt och vis var den romantiska komedin filmvärldens snuttefilt i runt två decennier. Det må fortfarande göras en del filmer i genren (fyndiga Palm Springs och politikersatiren The Longshot är två bra moderna exempel) men enligt mig är Världens värsta människa den bästa filmen i genren på år... om den nu kan kallas för romantisk komedi?

Världens värsta människa är nämligen en besynnerligt härlig skapelse.

Filmen påstår sig vara "en film om kärlek och att finna mening" och det stämmer perfekt. Snart 30-åriga Julie (Renate Reinsve) bor i Oslo och är vilsen i livet. Ska hon bli läkare? Psykolog? Kanske fotograf? Någonstans bland alla grubblerier där träffar hon serietecknaren Aksel (Anders Danielsen Lie) som hon blir tillsammans med. Under en kraschad bröllopsfest träffar hon en annan kille och inre slitningar uppstår. Vad vill egentligen Julie med sitt liv?

En existentiell tvångströja… på ett positivt sätt!

Filmen är indelad i tolv kapitel inklusive en prolog och en epilog. Vissa kapitel är bara några minuter medan andra desto längre. Upplägget får mig att ibland att tänka på Richard Linklaters Boyhood, en film om livets både stora och små ögonblick. Vissa kapitel i Julies liv, som exempelvis en kväll full av hallucinogena svampar, återanknyts det inte till, men tillsammans bidrar dessa inblickar i hennes liv till en fascinerande äkta skildring av en ung, välbärgad människans liv. Även om du sitter på nycklarna till världens alla möjligheter är det inte säkert att du vet hur du ska använda dem. Allt detta att gör titta på Världens värsta människa känns lite som att befinna sig i en existentiell tvångströja (på ett positivt sätt) - Julie vet att hon måste göra något för att hitta mening, men vad?

Överlag är det en uppfriskande originell film full av kreativitet. Världens värsta människa pendlar mellan det humoristiskt absurda och det dödsallvarligt realistiska. Kanske känner vissa att det saknas en röd tråd - vart är vi på väg? Men när en film är så full av fantastiska scener, som när Julie avnjuter en heldag i Oslo samtidigt som alla andra har satts på paus, eller när hon gör slut med en av sina pojkvänner, eller den makalöst skickligt skriva scenen då hon kapar ett bröllop, då kan jag ha överseende med en sista akt som inte riktigt vet vart den ska ta vägen (faktum är att berättartempot tvärbromsar de sista 15-20 minuterna). Jag kan också ha överseende med en någon märklig berättarröst som aldrig riktigt når ända in i mål.

Kanske är någon variant av den romantiska komedin död. Kanske är Världens värsta människa ett tecken på att genren kan återuppstå i en ny form. Om så är fallet har norske Joachim Trier lett in den på en väg där genren faktiskt kan vara något mer än bara pojke möter flicka och "galna upptåg" uppstår. Tack, Trier!

Världens värsta människa går nu att se på bio.

Mer läsning: