Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Recension: To Kill the Beast

To Kill the Beast (2021)

  • 1 tim 20 min
  • Drama
Edward Langert Wikström
Edward Langert Wikström | Recension
01 februari 2022
Edward Langert Wikström
Edward Langert Wikström | Recension
01 februari 2022

En visuell skönhet, en pärla i djungeln.

Regissören Augustina San Martín utforskar rädsla i jakten på det meningsfulla.

  • Regi:
    Augustina San Martín
  • Manus:
    Augustina San Martín
  • I rollerna:
    Tamara Rocca, Ana Brun, João Miguel m.fl.

Tonårstjejen Emilia söker sin efterlängtade bror Mateo. Efter att syskonens moder gått bor lämnar hon Buenos Aires för att söka efter honom i ett avlägset samhälle på gränsen mellan Argentina och Brasilien. Platsen mitt i djungeln med sägs av befolkningen vara hemsökt av en farlig best med en ande av en ond man, myterna talar för att detta väsen har förmåga att anta olika djuriska skepnader.

I den tropiska landsbygden checkar Emilia in på mostern Inés bräckliga vandrarhem. Det blir ett spänt mötet mellan kvinnorna, gammalt groll mellan Inés och Emilias mor stör till en början deras kontakt. När jämngamla Julieth tar in på vandrarhemmet tänds en meningsfull lust hos Emilia, som frigör sig från rädsla och norm. Den nya platsen blir av betydelse. Långt bort från staden blir djungeln den mark som spiritualitet och ett inre sexuellt uppvaknande kan växa. Emilia behöver konfrontera det förflutna för att kunna döda besten.

Utforskar skräck och rädsla

Regissören Augustina San Martín föddes i Buenos Aires 1991. Hon studerade filmskapande vid universitetet i staden för att arbeta både akademiskt och som filmfotograf. Som regissör har hennes kortfilmer - däribland mycket imponerande “Monstruo Dios” som vann pris vid Filmfestivalen i Cannes 2019 - gett utrymme för kvinnliga huvudroller och narrativ som rör HBTQ.

To Kill the Beast är hennes långfilmsdebut med premiär vid filmfestivalen i Toronto 2021. San Martín utforskar här skräck och rädsla, mystiken går i hård kontrast till det galet igenkännbara och det bär frukt. Filmen är en visuell skönhet som fångar genom tunga undertoner och esoteriska drag. Genom vad som sägs men främst av som inte sägs, samt allt som visuellt fångas på bild, kommer San Martín med intensitet under huden på oss.

Från rytmen och stampen från technofest i Buenos Aires till hettan vi känner från den bördiga regnskogen vid gränsen, vinden vi känner vina genom träden när himmelen är grå och varm. Vi känner det osäkra inför vad som finns i den mörka djungeln, rädslan för vad som döljer sig bortom ficklampans ljus. Vi känner även det bekanta, agget och de olösta konflikterna mellan Inés och Emilias mamma, från våra egna berättelser om familj.

Att filmen har estetiken på sin sida vore en klar underdrift. To Kill the Beast är lika vacker på utsidan som på insidan. Det huvudsakliga narrativ om sökandet efter brodern är medvetet svagt. I centrum för filmen finns det sexuella uppvaknande, rädslan för det okända men sökandet efter det meningsfulla.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL