Recension: The Woman King (2022)
Hollywoodifierad skildring av våldsam verklighet
I dag är det biopremiär för "The Woman King" med Viola Davies. Krigsfilmen framstår som ambitiös, men saknar de nya idéerna och risktagandet som krävs för att göra avtryck.
Utåt sett finns det kanske mycket nytt med den historiska krigsfilmen The Woman King som tar oss till Dahomeys amasoner i Afrika, där vi får följa en grupp elit-krigare bestående av endast svarta kvinnor. Men på ett djupare plan är den en intetsägande och alldeles för bekväm upplevelse som inte kan låta bli att gå den heroiska vägen.
The Woman King kretsar runt Agojie, en kvinnlig armé som skyddade det afrikanska kungadömet Dahomey på 1800-talet. Där följer vi Nawi, en tonåring som får välja att antingen slava eller kriga. Hon tar det andra alternativet, och tränas upp av den notoriska generalen Nanisca som bygger nästa generation med skickliga soldater för att förbereda dem för strid mot en fiende som tycks vara fast besluten att förgöra dem och ta ensamt grepp om makten.
Förvandlar en brutal verklighet till ett matinéäventyr
Inledningsvis kastas vi in i en brinnande natt där Nanisca, spelad av Viola Davies, leder en attack mot fiendernas läger. Tanken är att hooka oss med ett slagkraftigt anslag, men med ett uddlöst våld och utan någon häftigt koreograferad sekvens att ta fasta på, och istället bara en massa snabbt fäktande, uteblir effekten. Att känna sig blåst på konfekten är ett genomgående tema för The Woman King som, trots att actionscenerna tar sig successivt, inte är den hårdkokta skildring av barbari en hade önskat för att lämna biografen omskakad.
Men det är inte bara att filmen förvandlat en brutal verklighet till ett matinéäventyr som gör att den sviker sitt tillfälle att lämna ett starkt avtryck. The Woman King är Hollywoodifierad ut i fingerspetsarna – från att hålla våldet barnvänligt och att ge Dahomey-språket en engelsk brytning, till de ständigt närvarande stråkarna som ska hjälpa oss att orientera i vårt känsloregister. Man har också valt att ge filmen en stark De goda mot de onda-vinkel – att Agojie-armén mördar ändlöst är inget som varken problematiseras avsevärt eller har någon större kostnad för våra huvudkaraktärer.
Kommer säkerligen uppskattas av yngre tittare
Jag kan tänka mig att det fanns en ambition om att göra en råare film som drar mer åt Apocalypto, men varenda obekvämt beslut känns som att det successivt kapats av nervösa studiochefer. I slutet av dagen är The Woman King en produkt. En glorifierand hjältesaga som tar avstamp i "en otrolig verklighetsbaserad historia" där vi ännu en gång ska få sagt till oss att vissa saker är värda att kämpa för. Den enda gången filmen ger mig ont i magen är av helt fel skäl, när Nanisca och hennes två närmsta soldater står på en klippa och blickar ut mot soluppgången.
Även om "The Woman King" är alldeles för konstruerad, formelbaserad och nedbruten för att tilltala undertecknad, kommer den säkerligen att kunna uppskattas av en yngre, och mindre kritisk publik.