”Svärtan” är sommarens mest hypnotiska dröm – högt betyg till svenska serien

Jag minns exakt var jag satt när jag insåg att jag hade slutat andas. Soffan och en skärm som plötsligt inte kändes som en skärm längre utan som vatten. Sådan är känslan när man ser Svärtan. Man tittar inte på den. Man sjunker ned i den och när sista avsnittet tar slut så sitter jag kvar, blöt om fötterna på riktigt med en klump i halsen jag inte bett om.

Serien, baserad på John Ajvide Lindqvists roman Sommaren 1985, utspelar sig i Stockholms skärgård sommaren 1985 och följer fjortonåriga Johannes (Linus Rogsgård) och hans vänner under den sommar som ska förändra allt. Björn Stein är konceptuerande regissör, medan Amy Deasismont regisserat och skrivit manuset tillsammans med Melina Maraki. På rollistan hittar vi också rutinerade namn som Rolf Lassgård och Josefin Neldén.

En sommar som åldras framför ögonen på oss

Redan i öppningsscenen förstår jag vilken typ av berättelse jag har med att göra. Två karaktärer, Felicia och Johannes, springer genom sommaridyllen och medan de springer åldras de, år för år, sommar för sommar, rakt framför våra ögon. Det är enkelt, det är djärvt och det är sjukt fint gjort. Den varma berättarrösten viskar fram orden: 

”Det är Felicia och Johannes och skulle alltid vara. Varje sommar. Tills denna sommarn…” 

I den meningen ligger hela seriens hjärta. Ett löfte om något som ska brytas, uttalat innan vi ens hunnit bry oss om karaktärerna. Ändå gör vi det, nästan omedelbart.

Det är typiskt för Ajvide Lindqvist att låta det övernaturliga och det brutalt mänskliga andas i samma rum och SVT-adaptionen bär den blandningen vidare med varsam hand. Johannes hem är inget tryggt rum. Det är väggar som håller andan. Föräldrarnas våld gör att han flyr utan att röra sig ur fläcken, in i sitt rum, in i kassettbandens brus. Det gör ont att se och just därför är serien klok nog att aldrig dröja kvar för länge i det mörkret.  

Istället klipper den loss oss ur det kvava och ut i det fria. Korta, nästan bönliknande sekvenser ute i skärgården, båtar som glider som andetag över vattnet, tallar som viskar i vinden medan musiken lägger sig som ett par varsamma händer över allt obehag. 

Varelsen i sjöboden

Sedan har vi den mystiska varelsen. Hon är ingen Ariel. Huden är grönskimrande och glansig som våt sten, sönderprickad av blåsor som ser ut att andas i takt med henne. Ögonen sitter för stora i det smala ansiktet, mörka och ständigt på vakt, som om hon aldrig helt slutat vänta på nästa svek. Ett stråk av rosa gälhud faller som en skadad fena längs tinningen. Hon är samtidigt det mest sårbara och det mest hotfulla jag sett i svensk tv på länge. 

Genomgående vilar ett tunt lager obehag över serien, som ett skimmer man anar på vattenytan men aldrig riktigt vågar röra vid. Det fördjupas varje gång ungdomarna öppnar munnen. Orden som kommer ut känns lånade från någon mycket äldre än dem själva. Vid ett tillfälle återger Johannes en rad ur en uråldrig skärgårdsdikt om ön Svärtan. En varning viskad från förälder till barn om att aldrig segla för långt ut:

”Djupet ropar, lovar frid, här finns ingen verklig tid.” 

Serien låter myten och barndomen väva sig samman tills trådarna inte längre går att särskilja. Tills man inte vet om man fasar för monstret eller för att bli vuxen.

Hennes sång är nästan bokstavligt narkotisk. En klang man känner i bröstet innan man hinner höra den. Man mår bättre när hon sjunger och vill ha mer även när man vet att man inte borde. Mellan henne och Johannes finns ett förtroende utan ord som visar sig vara mer skört än någon av dem anat. Det räcker med ett enda felsteg för att hon som skulle läka honom istället kan vända sig emot honom. Serien viskar fram sin egen sanning genom det.

Att försöka äga det man älskar är ofta det som gör att man förlorar det.

Ett slut byggt på skörhet

Utan att avslöja något konkret kan jag säga att Svärtan vågar lämna oss med fler frågor än svar. Ett slut byggt på samma skörhet som resten av serien. Sanningen finns alltid strax under ytan, aldrig helt möjlig att gripa tag i.

Svärtan är precis som sin egen sjöjungfru. Obehaglig och hypnotisk på samma gång. Man vet att det är farligt att längta efter mer.

Man gör det ändå.

”Svärtan” har premiär på SVT Play den 24 juli med de tre första avsnitten. Resterande tre släpps en vecka senare, den 31 juli. 

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Svärtan