Jakten på en mördare (säsong 1)
”Jakten på en mördare” är ett fantastiskt välgjort kriminaldrama.
SVT:s senaste kriminaldrama är utan tvekan ett av de bästa på väldigt länge, men riskerar att upplevas som både långsam och tråkig för den som förväntar sig något mer lättsmält och actionfyllt.
Regissören Mikael Marcimain återförenas med manusförfattaren Helene Lindholm, som tillsammans skapade den hyllade kriminalserien om Lasermannen (2005) för SVT. Den här gången har det däremot blivit dags att korsa David Finchers fantastiska Netflix-serie Mindhunter, med svensk diskbänksrealism och polisbyråkrati. Miniserien baseras på verkliga händelser, där Tobias Barkmans reportagebok (med samma namn som serien) ligger till grund.
Handlingen kretsar kring den verkliga spaningsgruppen, med polisutredaren Per-Åke Åkesson (Anders Beckman) och kriminalinspektören Monica Olhed (Lotten Roos) i spetsen, som löste flera kvinnomord i Skåne under 90-talet och 00-talet. Mest uppmärksamhet fick spaningsgruppen när man efter drygt 15 år lyckades lösa det sadistiska mordet på tioåriga Helén Nilsson.
Berättelsen börjar 1989 i Hörby, när Helén först försvann men inom kort visade sig ha fallit offer för en särskilt sadistisk mördare. Det skulle däremot dröja många år och nya mord, innan polisen till slut fick sin man. Där vi tittare får ett nästan dokumentärt noggrann genomgång av händelserna i utredningen. Exempelvis hur Åkesson inte kan följa med och följa upp ett spår, på grund av obligatorisk närvaro under ett utvecklingsmöte för personalen – där de medverkande får skriva olika egenskaper om sig själva på post-it-lappar. Det är så specifikt... att jag bara utgår ifrån att det faktiskt har hänt.
Skaparna Marcimain, Lindholm och manusförfattaren Lotta Erikson har utan tvekan skapat det närmsta vi troligtvis någonsin kommer att komma Mindhunter här i Sverige, vilket alltså ska tolkas som en enorm komplimang. Svenska polisutredningar och rättsfall är däremot sällan lika spännande och omtalade som de amerikanska, men här kommer man väldigt nära. Det känns däremot aldrig som att man trampar över och gör ”underhållning” av något så fruktansvärt som ett sadistiskt mord på en tioåring, utan det är mer av en hyllning av det gedigna och outtröttliga arbetet som lades ned i jakten på mördaren.
MER LÄSNING:
Min enda farhåga är att Jakten på en mördare är för detaljerad kring de mer byråkratiska delarna inom polisen på 90-talet – och kanske inte riktigt så ”bred” och lättsmält som de flesta svenska kriminalserier brukar vara. Om du är en av dem som redan kallar Mindhunter för ”tråkig”, lär knappast Jakten på en mördare att falla dig i smaken. Men förhoppningsvis kan de flesta enas om att SVT:s senaste kriminaldrama är ett av de bästa sedan Lasermannen