Recension: Speak No Evil (2022)
Sugen på en idyllisk weekend i Holland?
Kulturkrockar kan ibland leda till rent diaboliska händelser. Danskarna tar konceptet "stranger, danger" till rent makabra nivåer i skräckisen "Speak No Evil".
Jag hade redan på förhand tagit del av hypen inför danska Speak No Evil. Rapporter om att skräckisen var årets mest makabra och provocerande film susade runt inuti filmkritikers bubblor, vilket givetvis fick undertecknads hype-meter att slå i taket. Nordisk skräck har en stark tradition att rubba och uppröra på djupet - mil bort från Hollywoods utnötta dramaturgi dränkt i jump-scares och pampiga soundtracks.
Jag var alltså redan inställd på att Speak No Evil var en annorlunda best. Jag var inställd på att bli filmiskt tacklad utanför min comfort-zone, men för att apatiskt stirra ner i mänsklighetens djupaste katakomber går det inte att förbereda sig. Jag är omtumlad av Speak No Evil. Varför? Läs vidare så ska jag försöka sätta ord på mina känslor.
Vår nordiska artighet sätts under lupp
Den danska familjen Bjørn, Louise och Agnes njuter av en Toscansk semester. Semestern är lönen för mödan, grädden på moset efter att ha kämpat sig genom vardagens avtrubbande dimma. Det botaniseras i mat, dryck och badas i pool så det står härliga till. Toscana visar sig dessutom vara en utmärkt social plattform för familjen som snart bondar med ett excentriskt Holländskt par. Kemin sprakar familjerna mellan och det är med viss sorg de nya radarparen skiljs åt för sin återresa till respektive hem. Dock ska det visa sig att detta är en vänskap som bara börjat. Hemma i Danmark dimper det nämligen ner ett kärleksfullt formulerat vykort från Holländarna med en inbjudan till en weekend i parets försynta hus på landsbygden. Fast, kanske är det en smula märkligt att bo hos en främmande familj man knappt känner? Äh, nu lägger vi den skandinaviska stelheten på hyllan för en gångs skull och lever lite!
Speak No Evil frossar i att pusha sin publik. Genanta konfrontationer och rent makabra situationer avlöser varandra under parets "idylliska" weekend. Stegringen sker långsamt och dråpliga missförstånd, som kan avfärdas som klassiska kulturkrockar, visar sig snart husera något långt mer diaboliskt. Vår nordiska artighet sätts under lupp och kulminerar till slut i en nästintill biblisk kollision som nog lyckas släcka livsgnistan hos den mest soliga livsnjutare.
Obehaget kryper under skinnet
Starkast är filmens tematiska drivkraft. Speak No Evil lyckas behandla något så banalt som vad sann ondska kan vara och bråkar med våra föreställningar om vad vår tillknäppta godhet egentligen är värd. Kan korrekta, moraliskt förädlade normer stå pall mot det mörkaste av mörker? Det är inga mysiga ämnen, i synnerhet inte när de pressas genom Tafdrups kompromisslösa köttkvarn, men lämnar ingen oberörd.
Uppbyggnaden är magnifik. Regissör Tafdrup är väl medveten om sin luttrade skräckpublik och förstår att vi anar oråd från första bildrutan. Likt förbannat lyckas obehaget smyga fram och som åskådare manipuleras jag av Tafdrups återhållsamma och skickliga upptrappning. Obehaget kryper innanför mitt skinn och till slut misstänkliggör jag minsta lilla grässtrå på holländarnas gräsmatta. Mitt i denna psykologiska tortyr landar dessutom finurliga iakttagelser som får mig att skratta till - något jag ständigt tvingas ångra.
En tonal u-sväng
När den brutalt omskakade kolsyrade drycken väl tillåts brisera sker tyvärr något av en kreativ nedgradering. Den så ömsinta uppbyggnaden skiftar ton och våra huvudpersoner, som faktiskt vunnit vår gunst genom att agera inom någon sorts ram av realism, beter sig plötsligt distraherande skräckfilmsdumt. Den tonala u-svängen är kraftig. Det älskvärda långfingret till genrens konventioner rullen hittills stoltserat med viker sig tillbaka in i den konventionella näven. Här sker ett brott mot det förtroende filmskaparna knutit till oss i publiken. Finalen lyckas dock tack och lov förlåta dessa oförrättelser och slår med omänsklig kraft.
Tros en svajig tredje akt kommer Speak No Evil stanna kvar i mitt sinne. Om detta råder inga tvivel. Förmodligen kommer eländet att bygga små kolonier inuti min redan ganska bräckliga hjärna och ingen är gladare för det än de kreativt ansvariga dårfinkarna.
"Speak No Evil" går nu att se på svenska biografer.