Nu på bio

Det senaste på biofronten!

resident evil

Resident Evil: Infinite Darkness (2021)

  • 26 min x 4
  • Thriller
Fredrik Edström | Recension
11 juli 2021
Fredrik Edström | Recension
11 juli 2021

Politiska fulspel och blodtörstiga råttor i en sömnig tolkning av spelserien

Får fansen äntligen upprättelse efter Paul W.S Andersons flagranta misshandel av varumärket? Netflix prövar vingarna och ger Resident Evil nytt liv i form av en serie som agerar i spelens värld. Tyvärr når det inte ända fram.

  • Skapare:
    Hiroyuki Kobayashi
  • Regi:
    Eiichiro Hasumi
  • Manus:
    Hiroyuki Kobayashi
  • I rollerna:
    Nick Apostolides, Stephanie Panisello, Jona Xiao m.fl

MER LÄSNING:

Jag måste lätta mitt arma hjärta – jag har vänstrat mot min livspartner. Jag har haft en älskare vid sidan om i form av Capcoms survival horror-spelserie Resident Evil. Vi älskar varandra och vi tänker tillbringa resten av våra liv ihop, så enkelt är det. Mitt hjärta bultar starkt för spelseriens horder av levande döda, mögliga kamphundar och superstygga bossar. Nu får jag chansen att fördjupa vår kärlek i form av en animerad serie. Resident Evil: Infinite Darkness har landat på Netflix och jag satte givetvis gaddarna i dess föruttnade lekamen. Dock har jag blivit snuvad på konfekten förr i form av Paul W.S Andersons undermåliga filmatiseringar och övriga animerade sömnpiller, men kanske kan Netflix lyckas där andra går bet? Jag har sett första säsongen.

Vi får slå följe med två klassiska figurer i Resi-världen: fanfavoriterna Leon S. Kennedy och Claire Redfield. Båda huvudpersonerna har överlevt det G-virusets brutala ödeläggelse av Raccoon City och tar nu sikte på fler misstänkta virusutbrott. Leon har oturen att hamna mitt i smeten när vita huset plötsligt drabbas av ett zombie-angrepp och Claire undersöker en mycket suspekt teckning målad av ett PTSD-skadat barn i staden Penamstan. Det är något lurt på gång men våra huvudpersoner har både viljan och kraften att gå till botten med eländet och utrota virusets grepp om en levande död omvärld.

Infinite Darkness gör tidigt tydligt att man aktivt riktar sig till redan inbitna fans av spelen. Förkunskaper krävs. Serien utspelar sig mellan del fyra och fem i spelseriens kronologi och som ett uråldrigt fan är det kul att få mer kött på de zombiefierade benen. Problemet är dock att Resident Evil aldrig erbjudit någon stimulerande berättelse eller story. Spelen är konceptuellt briljanta men är tajt sammansvetsade med en begränsad spelmekanik och interaktiviteten för spelaren är svåröversatt till serie. Jag skulle vilja påstå att potentialen för att filmatisera Resident Evil är oerhört begränsad och tyvärr är Infinite Darkness inget undantag.  

Visuellt hamrar Kobayashis serie målmedvetet på spelfansens känsliga punkter. Animationsstilen bär en påtaglig tv-spelestetik och majoriteten av serien ser ut som en levande mellansekvens ur valfritt spel. Dessvärre är det inte en speciellt tilltalande estetisk inriktning - den känns speciellt levande eller stilistiskt medveten utan ganska grå och trist. En del actionsekvenser lyckas dock imponera med fräckt nyttjande av ljus och skuggor men i övrigt är Resident Evil: Infinite Darkness en ganska sömnig visuell upplevelse.

"Ges dåliga förutsättningar att känna för karaktärerna."

Den tyngsta bromsklossen för Infinite Darkness är dock ett splittrat narrativ. Vi får följa två huvudpersoner som aldrig riktigt interagerar med varandra och dessutom kastas vi mellan tidslinjer i ett hiskeligt hoppande. Det blir aldrig förvirrande men ständigt ofokuserat och splittrat. Scener dräneras på nerv och spänning om berättandet ständigt lättar sitt grepp och detta gör Resident Evil: Infinite Darkness ofta. Grundpremissen rymmer potential och i vissa sekvenser skimrar det till och jag lyckas ana konturerna av en skoj politisk thriller. Kobayashi vill dock klämma in för mycket på för kort tid så jag får nöja mig med glimtar av en engagerande historia.

Inte heller vigs någon tid åt ordentliga karaktärsporträtt. Jag känner till Leon och Claire för att jag tillbringat bisarra mängder tid med handkontrollen i näven, men serien tycks lita blint på mina förkunskaper. Kobayashi ger i princip ingenting till den oinvigde och Infinite Darkness struntar nästan helt i sina protagonisters porträtt till förmån för att handlingen ständigt ska befinna sig i rullning. Jag vill gärna känna något för personerna jag följer men här ges jag knappt några som helst förutsättningar för detta. 

Nej, jag kan tyvärr inte rekommendera "Resident Evil: Infinite Darkness". Kobayashi vill förtrolla oss med en politiskt laddad thriller där konspirationerna och monstruösa bestar haglar, men serien krossas under vikten av sina egna ambitioner och sitt hoppiga berättande. Jag har tidvis skoj och stundtals lyckas den plantera lite frön men som tyvärr inte bär någon frukt.