Recension: Mamma Mu hittar hem (2022)
Muu-sigt för de små
Världens kanske konstigaste ko är tillbaka i biograferna med en ny långfilm. Filmtopps Eric Diedrichs tror att den fungerar fint för småttingarna.
Hur populär Mamma Mu är för dagens småbarn har jag ingen aning om, men som liten såg jag alltid fram emot hennes nya äventyr. Nu är jag glad att en så pass välgjord långfilm har gjorts om den märkliga kon och hennes tjurige polare Kråkan, för det är svårt att tänka sig att småttingarna inte kommer att frälsas av detta högkoncentrat av bus, ordvitsar och bombastiskt sångnummer.
En dag får Mamma Mu (Rachel Molin) och Kråkan (Johan Ulveson) besök av en ny krabat på gården – den världsvana flyttfågeln Storken (Tiffany Kronlöf). Kråkan känner sig snart utelämnad när Mamma Mu och Storken blir vänner, inte minst eftersom hans nya konkurrent har så mycket att berätta om. Hon har sett öknen, Eiffeltornet och till och med en påfågel!
Klassiskt barnfilmsmaterial
Vad som sedan utvecklas är en historia om verklig vänskap, acceptans för varandras olikheter och vad som egentligen skiljer ett hem från ett bo. Klassiskt barnfilmsmaterial med andra ord.
Precis som i de nya Bamsefilmerna ligger den stora styrkan i Mamma Mu hittar hem i det fina hantverket. Det är vackert illustrerat med högkvalitativa sångnummer. Däremot finns det ingenting här som riktigt utmärker sig.
Rachel Molin och Johan Ulveson gör rösterna till Mamma Mu och Kråkan, de gör ett bra jobb och lyckas ge liv till de gamla barndomsfavoriterna.
Som jag nämnde bjuds det på en del ordlekar, som muu-sigt (mysigt) och koo-nstigt (konstigt). Vissa fungerar helt klart bättre än andra, men som Göteborgare sedan snart 10 år tillbaka uppskattas åtminstone försöken.
"Mamma Mu hittar hem" har premiär på bio den 9 september.