Recension: Elio (2025) – så bra är Pixars nya animerade äventyr
”En fin men inte särskilt minnesvärd film”
Disney Pixars senaste storfilm har redan hunnit floppa på andra sidan Atlanten. Nu har det animerade äventyret kommit även till svenska biografer och den stora frågan är om familjefilmen förtjänar ett bättre öde i Sverige än i USA.
Nya Pixar-filmen Elio hade premiär i USA förra veckan och trots ett varmt mottagande av kritiker och den övriga publiken har filmen redan stämplas som en flopp. Den där publiken har nämligen visat sig vara väldigt begränsad i antal. Under sin öppningshelg i USA spelade filmen in blott 21 miljoner dollar – sämst i Pixars historia.
Den stora frågan när filmen nu hittat till Sverige är om Elio är ännu en Pixar-film på senare år som är helt okej att skippa, eller om den förtjänar din tid på bio.
Handlingen i ”Elio” kretsar kring titelkaraktären – en föräldralös, ung, utomjordingstokig pojke som inte kan sluta drömma om att bli kontaktad av liv från någonstans ute i oändligheten. Elios ensamma liv tar en rejäl vändning när han faktiskt blir upplockad från jorden av några av universums klipskaste hjärnor. Det blir starten på ett kosmiskt äventyr där han misstas för att vara sin hemplanets ledare, hittar vänner i främmande livsformer och måste tackla en kris på intergalaktisk skala.
Det är en charmig och i slutändan smått rörande historia, men den är också spretig och hjärtat i berättelsen glöms bort lite för ofta för att någon riktig tyngd ska upplevas.
LÄS OCKSÅ: Nya filmer och serier på Disney+ i juli 2025
Mycket hjärta (någonstans där inne)
Det finns mycket att tycka om med Elio. Inte minst filmens huvudkaraktär, som ger oss många anledningar att känna sympati för honom. När vi välkomnas in i den här specifika Pixar-världen har Elio nyss förlorat sina föräldrar och flyttat in hos sin faster. Han känner sig ensammast i världen och lider dessutom av obefintlig självkänsla.
Just ensamhet och bristande självkänsla är tematiken som filmen huvudsakligen utforskar. Det är i dessa två tematiska byggstenar som filmens hjärta finns – men alldeles för sällan vågar handlingen gräva tillräckligt djupt i Elios isolerade tillvaro eller nedbrutna självförtroende för att hjärtslagen ska kunna kännas. Ensamheten får aldrig svida mer än i några korta ögonblick och självkänslans frånvaro får inte några konsekvenser för händelseförloppet. Det resulterar i att den emotionella tyngden lyser med sin frånvaro i större delen av filmen.
Trots det är Elio lätt att tycka om. Det smått naiva berättandet är svårt att värja sig mot, en handfull scener får det att rycka i mungipan och den genomsyrande godheten som finns i alla Pixars filmer gör Elio till en sevärd upplevelse.
LÄS OCKSÅ: Recension: Ironheart (2025) – högt och lågt i nya Marvel-serien
Pixar har glömt vad de är bra på
Det är inte så många år sedan Pixar var den ultimata kvalitetsstämpel. Precis allt som animationsstudion tog sig för förvandlades till guld. Men på senare år har statusen dalat oroväckande snabbt och jag tror Elio är ett tydligt exempel på varför.
En av Pixars främsta styrkor brukade vara tydliga koncept. Toy Story, Hitta Nemo, Bilar, Superhjältarna, Insidan ut är alla exempel på Pixar-succéer som man får grepp om direkt, bara genom att läsa titeln eller titta på poster till respektive film.
Elio? Elio säger mig absolut ingenting. Inte ens när jag sett bilder från filmen och läst vad den handlar om vet jag vad som ska vänta mig när jag sätter mig i biostolen.
Pixar har glömt att de är som bäst på det rena och enkla berättandet. När animationsstudion var som störst kunde de variera sina tydliga koncept med mer komplexa premisser, som Wall-E, Upp och Coco, eftersom de var undantag och själva varumärket Pixar garanterade biljettintäkter.
Nu tycks balansen ha vänts helt upp och ned. Nu är det istället diffusa och intetsägande titlar som Framåt, Luca och Elio som utgör majoriteten av satsningarna och de tydliga koncepten är förpassade till att vara uppföljare.
Det verkar som om Pixar har glömt att de byggde sitt varumärke genom att göra breda familjefilmer med en tydlig hook. Och i Elio lyser hooken med sin frånvaro, vilket gör att filmen, på pappret, helt enkelt inte lockar.
(Jag skriver det här som någon som verkligen älskar själva premissen med en föräldralös pojke, vid namn Elio Solís, som är på jakt efter utomjordiskt liv för att bota sin ensamhet. Jag skrev trots allt en hel bok för några år sedan om en föräldralös flicka, vid namn Isabella Sol, som är på jakt efter utomjordiskt liv för att bota sin ensamhet. Jag har aldrig renskrivit klart den där boken och med tanke på likheterna med ”Elio” kanske det är läge att skaka på huvudet åt mig själv och slänga den i papperskorgen helt och hållet?)
Så, vad är svaret på frågan? Är ”Elio” värd dina dyrbara pengar eller bör du som så många andra välja något annat att se på bio?
Tycker du om Pixar är Elio utan tvekan en sevärd film, men det här är knappast animationsstudion i sitt esse. Filmen saknar enkelheten som finns i Pixars mest framgångsrika titlar och även om handlingen underhåller och stundtals berör, så är det inte banbrytande eller golvande på varken det emotionella eller visuella planet. Kontentan? Ge för all del Elio en chans, men den är inget ”måste” att se på bio.
I slutändan blir det ett godkänt betyg för ”Elio” – en fin men inte särskilt minnesvärd film. ”Elio” visas nu på bio.
Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom bio och streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.