Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Sök Stäng sök
Recension: Bones and All (2022)

Recension: Bones and All (2022)

  • 2 tim 11 min
  • Drama, Romantik, Skräck
Axel Diedrichs | Recension
25 november 2022
Axel Diedrichs | Recension
25 november 2022

Underbart skevt när Call Me by Your Name-regissören skildrar kannibaler

Fem år efter genombrottet med "Call Me by Your Name" återförenas Timothée Chalamet med regissören Luca Guadagnino, den här gången för att ge oss en kärleksberättelse om vilsna kannibaler som reser landet runt i jakten på att få rota sig.

  • Regi:
    Luca Guadagnino
  • Manus:
    David Kajganich, Camille DeAngelis
  • I rollerna:
    Taylor Russell, Timothée Chalamet, Mark Rylance m.fl.

Vanligtvis brukar jag ha någorlunda koll på vad det är för typ av film jag ska recensera. Men vad gäller pressvisningen för Bones and All skedde allting i all hast, och jag förstod mest att det var "en film av han som gjorde Call Me by Your Name". Mycket riktigt etablerar den sig också som något jag då hade väntat mig, en ungdomlig och indiedrypande berättelse om svårigheten med att passa in. Men redan i inledningen går det att ana att någonting inte står riktigt rätt till; plötsligt låser en pappa in sin dotter, huvudkaraktären Maren (Taylor Russell), på hennes rum. Vad som händer när hon bryter mot sina hemmaregler och smiter iväg till en sleepover med sina vänner kunde jag dock inte se komma. Ett avbitet finger senare och en Maren som kommer hem alldeles blodig till sin far, som då väljer att lämna henne ensam inför vuxenvärlden, banar mycket riktigt väg för en coming of age-berättelse – fast en underbart skev sådan. Och överraskningarna på vägen, de är fortsättningsvis flera.

Med sin nya film sätter regissören Luca Guadagnino upp en spegelbild av Jorden där vissa människor är "ätare", som fötts med en hunger som bara kan mättas av det bästa köttet: människoköttet. Genom Maren får vi följa en ung ätare som uppenbaras för en värld av kannibaler, som alla håller sig i samhällets utkant där de bäst kan stilla sin hunger utan att åka fast. När en kringresande Maren i sökandet efter sin mor som lämnade henne i tidig ålder träffar jämliken Lee (Timothée Chalamet), öppnas dörren för tillhörighet och chans på kärlek. Men personer med deras omättade behov kan bara klara sig så länge utan att hamna i trubbel.

Det finns mycket som träffar rätt med Bones and All som jonglerar sin genremix av skräck, romantik och slice of life med bravur när den skildrar kannibaler på drift. Våldet ryggar inte tillbaka för något och är flera gånger svårt att titta på. Kärleksaspekten har lika mycket hjärta som smärta när den lär oss farorna med att vilja ha hela rubbat, och att vara lika starkt önskad av någon annan. För Maren och Lees del får kärleken hur hårt de än försöker sällan vara helt oskyldig och fri. Världen är inte byggd för såna som dem, vilket vi också görs tragiskt påminda om när de blir som allra mest utsatta.

Recension: Bones and All (2022)
Foto: MGM.

Mark Rylances är filmens stora stjärna

På pappret må Timothée Chalamet vara filmens självklara stjärna, och visst är han även här kanon, men det är inte han som stjäl showen. Det är det Mark Rylance som gör. Här spelar han den ensamme vandraren Sullivan som är Marens mentor när hon först får lära sig att det finns fler "ätare" där ute. Även om "Sully", som han kallar sig själv i tredje person, tycks mena väl är det någonting ständigt lurt och obehagligt över honom. Rylance gör ett förstklassigt jobb med att förkroppsliga denna luddiga karaktär som du inte vet ifall han är din bästa vän eller värsta fiende. Eller både och.

Hantverksmässigt är det inte bara skådespeleriet och manuset som glänser. Här har man lyckats i alla led lyckats för att få till en fulländad filmupplevelse. Håll därför inte på biobudgeten till nya Avatar, gå och se "Bones and All". Du kommer inte att ångra dig.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL