Piff och Puff: Räddningspatrullen (2022)
Filmen för alla millennials.
Efter flera år får vi återigen se Räddningspatrullen – nu på Disney+ i en film full av karaktärerna som fullgjorde mångas barndom under 80-och 90-talet.
Den tecknade serien Räddningspatrullen hade sin kortlivade framgång mellan 1989–1990, innan den skrotades. Nu, 30 år senare, får vi följa Piff och Puff i Los Angeles där de lever helt olika liv. Piff lever ett vardagligt liv, har hus och hund, och jobbar som försäljare. Puff däremot lever kvar i en nostalgisk bubbla av sitt gamla kändisskap. Något står dock inte rätt till i staden och när en av deras gamla kollegor försvinner måste Piff och Puff samarbeta för att rädda sin vän.
Filmen inkluderar massvis med karaktärer flera av oss i olika åldrar kan känna igen. Utöver Disneykaraktärer finns det en blandning av karaktärer från Cartoon Network, Nickelodeon och Pixar. Att se Piff och Puff tillsammans igen är väldigt roligt och nostalgiskt. Flera av scenerna i filmen tar en tillbaka till barndomen på 80-och 90-talet, vilket blir smått bitterljuvt melankoliskt för en tid som är förbi.
Leker med dåtid och nutid
Piff och Puff har i princip blivit vuxna och måste lämna tiden som var bakom sig – men Puff gör raka motsatsen. Han gör allt för att återvända till den tid då de var med i Räddningspatrullen och lever på sina nostalgiska minnen, samtidigt som Piff är den ansvariga, har ett vanligt jobb och gått vidare från kändisskapet. Premissen är en bra reflektion av vad många "millennials" upplever – av oss som är födda mellan 1980–1995 och måste växa upp samtidigt som vi vill tillbaka till tiden som är förbi.
Det är även roligt och positivt att Disney valt att leka med konceptet "reboot" och "remake". Nyversioner av de filmer vi vuxit upp med är något som folk i min ålder gnäller på och sällan vill se, vilket filmen utnyttjat. Ett bra exempel på detta är Puff som gått från handritad till att ha "opererat" sig till CGI – han försöker passa in men det går ej. En stor del av filmen skriker helt enkelt gammalt vs. nytt.
Lever på nostalgi
Det nostalgiska fokuset distraherar från handlingen och man måste känna till lite av bakgrundshistorien och sett en del av de äldre Disneyfilmer för att förstå innehållet fullt ut. Karaktärerna i världen är också en blandning mellan verklighet och tecknat, precis som Space Jam, vilket i det här fallet var konstigt att se.
Ibland dyker det upp vissa karaktärer som är CGI och passar bättre in, och andra gånger har vi karaktärer som kommer från mellan 50–80-talet och även från början av 2000-talet. Det blev en konstig mix som ryckte mig ur själva handlingen och riktade fokus på alla runt omkring – vilket visserligen kändes medvetet, då handlingen hade konstig rytm med inget överraskande och nytt som verkligen fick en på fall.
En annan stor miss är enligt mig att Piff och Puff inte har sina vanliga pip-röster som i Räddningspatrullen. John Mulaney och Andy Samberg som gör rösterna i filmen passade inte in helt enkelt, enligt mig. Det är något konstigt att höra mänskliga röster på två karaktärer som man själv vet ska låta på ett annat sätt. Hade de haft sina original-röster hade filmen fått lite mer plus i kanten.
I slutändan kan vi konstatera nostalgi är något som dominerar i dagens filmindustri och det fungerar både bra och dåligt i denna film – kanske lite för dåligt när det blir mer fokus på det runt omkring än själva handlingen. Filmen menar på att man inte ska försöka leva så mycket i det förflutna och att man ska ta vara på sin vänskap, men känns samtidigt för nostalgisk. Trots det lär den fortfarande vara tillräckligt sevärd för de flesta.
Filmen har premiär den 20 maj på Disney+.