Super Pumped: The Battle for Uber (Säsong 1)
Ännu en bio-pic om storhetsvansinne
Uber en sjukt konstig idé när man tänker på det. Låta en vilt främmande person köra en till jobbet? Man måste vara lite galen för att våga kliva in i den bilen, och ännu galnare är Travis Kalanick som kom på idéen. Men alla stora personer har någon gång kallats galna.
Från kultförklarade The Social Network (2010) till nysläppta The Dropout (2022), biografierna om mäktiga människors uppgång och fall äro många. Jag är smörjer med glädje deras egon så länge jag får vältra mig i deras tokiga och helst tragiska öden.
Dessa karaktärscentrerade berättelser skiljer sig från den vanliga bio-picen med sina färgstarka karaktärer som alla har en sak gemensamt: en idé som förändrat eller kan förändra världen. Går det ens att föreställa sig hur dagens sociala landskap hade sett ut utan Facebook? Kan man ens tänka sig att fara ut på bilsemester utan det obligatoriska stoppet på McDonald's vars ägare fläker ut sig totalt i The Founder (2016)? Förmodligen inte. Travis Kalanick (Joseph Gordon-Levitt) i Super Pumped klättrar högt som sina föregångare och faller desto längre. Det är fantastiskt underhållande att se dem flyga för nära solen, men det börjar bli lite tröttsamt.
I Super Pumped skildras kampen om transportföretaget Uber som revolutionerade resandet. Kalanick är dess fanbärare som är villig att göra allt för att lyckas och det spelar ingen roll hur många fiender han skaffar eller allierade han förlorar på vägen.
Som sagt, en saftig livshistoria kantad med skandaler och storhetsvansinne sitter aldrig fel. Och ska man tolka Gordon-Levitts tolkning av Kalanick så åt han en dos av egomanipiller till frukost, lunch och middag. Gjort på rätt sätt kan det vara urkul med en narcissistisk galning men här blir det endast tröttsamt. De få gångerna han visar ett uns av mänsklighet är korta och glesa och istället tvingas man följa en överenergisk, arrogant mannekäng som ringer fler utomjordingklockor än Mark Zuckerberg. Hans målmedvetenhet och machoattityd är enkelspårig och utan rum för nyanser som skulle ha gjort Kalanicks berättelse intressant.Kanske är Kalanicks iiv märkligt tomt på människor för att han just är så egocentrerad, men serien ekar tom på sidokaraktärer som kunde ha gett berättelsen fler vinklar på en annars väldigt enkelriktad historia. Det kanske är ett medvetet val att hålla andra roller små för att lyfta fram Kalanick men serien förlorar i längden när jag hellre följer gubben från Transportverket bara för att få lite andrum från Kalanicks intensiva framgångsresa. Det finns ingen karaktär som får mig att vilja se vidare, ingen som verkar ha ett eget motiv, ingen som har det där lilla extra som gav Saul en egen spin-off-serie efter Breaking Bad. Ett uttryck fladdrar förbi: "Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, gör det då något ljud?". I Super Pumpeds fall kan man tvista det till: "Om Kalanick inte är med i scenen, existerar sidokaraktärerna då?".
Fler utomjordingklockor än Mark Zuckerberg
Första avsnittet är ett förvirrande hoppande mellan dåtid och nutid som tycks klämma in Ubers hela historia på en timme. De få gånger Kalanick har visat sig varmblodig och svag ger mig hopp om att det finns mer att berätta och som de efterföljande avsnitten förhoppningsvis förtäljer. Men varför inte ge oss ett smakprov på det de föra femtio minuterna? Istället för att sammanfatta tio års historia på ett avsnitt så kunde skaparna ha vunnit på att våga ta det långsamt, våga hålla publiken i handen och inte rugbytackla dem in i berättelsen.
Super Pumped är inte på något sätt dålig men den skiljer sig inte från andra bio-pics. Det är samma vanliga historia om en man med storhetsvansinne utan en unik twist eller berättarstil. Det är tydligt att manusförfattarna försöker imitera Aaron Sorkins ikoniska, rappa manus i The Social Network men det faller platt. Med en sådan särpräglad och, låt oss vara ärliga, sjuk idé som Uber så kunde serien ha blivit så mycket mer.
Inte avskräckt? Se då Super Pumped på Paramount+, premiär idag.