Infinite (2021)
Marky Mark i en blek kopia av Matrix
I Paramount+ filmen "Infinite" visar Mark Wahlberg återigen att han spelat samma roll sedan genombrottet i "The Departed". Trots ett läckert foto och några snygga actionsekvenser faller filmen platt tack, främst på grund av Wahlbergs usla skådespelarförmåga.
MER LÄSNING:
Regissören Antoine Fuqua har onekligen gjort ett par lyckade actionfilmer. Även om undertecknad aldrig har varit ett speciellt stort fan har både Training Day (2001) och The Equaliser (2014) varit omtyckta långt efter biopremiärerna. Skillnaden är att de filmerna hade Denzel Washington i huvudrollen, medan Infinite har Mark Wahlberg. I actionfilmer bär huvudrollsinnehavaren filmen på sina axlar, men det spelar ingen roll hur vältränade Wahlbergs axlar än är när en solskadad husvägg har mer karisma.
Infinite är sci-fi med välbekanta teman. Inom en snar framtid har den hinduistiska tron om reinkarnation blivit verklighet. Några få utvalda minns sina tidigare liv och kan dra nytta av färdigheter som de utvecklat under historiens gång. I maktens korridorer tävlar The Nihilists (de onda) och The Believers (de goda) om att förstå sig på och använda förmågan. Bathurst (Chiwetel Ejiofor) är trött på att återfödas och vill använda ett speciellt ägg för att förgöra världen. Det blir då upp till Evan McCauley (Mark Wahlberg), vår osannolika hjälte, att rädda världen.
En version av samma karaktär.
I korta drag är filmen en blek kopia av mästerverket "The Matrix" (1999). Chiwetel Ejiofor, som vanligtvis är en bra skådis, spelar Bathurst som om han vore Morpheus på amfetamin. Och mycket går att säga om Keanu Reeves utstrålning som skådespelare, men i jämförelse med Mark Wahlberg framstår han som en modern Marlon Brando. Det ska tilläggas att jag tycker om Wahlberg i Martin Scorseses The Departed (2006). Problemet är att han har gjort samma karaktär sedan dess. Alltså hutlösa mängder Boston-cynism blandat med platta one-liners och bekymrade ögonbryn. Jag skulle nästan vilja använda mig av samma dos Boston-cynism och hävda att Wahlberg aldrig borde slutat rappa som alter-egot Marky Mark. Men bara nästan.
"Typiskt Hollywood".
Problemen med Infinite stannar inte vid en träbock i huvudrollen och ett idéfattigt manus. Trots ett par snygga actionscener (att regissera biljakter och närstrider kan Fuqua göra i sömnen) är merparten av filmen olidligt långsam. Det spelar ingen roll hur mycket saker och ting sprängs i luften när man är totalt ointresserad av att följa karaktärerna. Infinite är baserad på boken The Reincarnation Papers av D. Eric Maikranz och det är typiskt Hollywood att borste från orimligt att koka ner en roman till en långfilm på drygt två timmar utan att ens försöka göra anspråk på att skildra bokens nyanser. Men finns en tillräckligt stor skådespelare spelar det ju sällan speciellt stor roll, för då rullar dollarsedlarna in ändå.
Sammantaget är Infinite sci-fi när den är som allra sämst. I sina bästa stunder kan genren underhålla samtidigt som man får med sig något mer. Men Marky Mark och kompani lyckas inte ens underhålla utan får mig istället att känna mig osäker på om jag överhuvudtaget vill se en sci-fi film igen denna sommaren. Och då är jag ändå en inbiten fantast sedan barnsben.
Vill du istället se en riktigt bra film på under sommarens slutspurt? Då rekommenderar jag att du spanar in vår lista över årets bästa filmer.