Nya ”Masters of the Universe” bjuder på underhållande heavy metal-action

Livsläxan som nya Masters of the Universe lär oss att det inte är musklerna som gör mannen, utan vad som finns på insidan.

Trots det är det just musklerna som gör den här filmen. Det är den ytliga och ohämmade underhållningen, att den flexar och fläskar på samtidigt som den inte ta sig själv på för stort allvar, som gör den till utmärkt biounderhållning (om du är på jakt efter något lättuggat).

Något särskilt minnesvärt bjuds vi inte på, men det som serveras på vita duken smakar helt klart bra med popcorn.

Den något förbisedda 80-talsnostalgin

De senaste åren har vi bombarderats med 80-talsnostalgi inom populärkulturen, och vid det här laget är det omöjligt att inte känna sig lite mätt på den varan. Men det har i första hand rört sig om den neonpulserande och synthklingande nostalgin.

Vi har inte blivit alls lika överösta med heavy metal-vibbarna från årtiondet – och det gör det så mycket enklare att omfamna Masters of the Universe. Här är det opraktiska bodybuilding-muskler, lika klumpiga svärd och en Yngwie Malmsteensk ”more is more”-mentalitet som regerar. 

Och allt börjar med den spinkige lille prinsen av Eternia, Adam. När hans föräldrars rike attackeras av den onde Skeletor, skickas Adam till jorden tillsammans med det magiska ”Power Sword” för att hålla det gömt från Skeletor. Samtidigt som Adam anländer till jorden separeras han från svärdet, som är hans enda nyckeln till att kunna återvända till Eternia.

15 år senare lever Adam (Nicholas Galitzine) ett ytterst alldagligt liv på jorden. Han är en udda fågel som skrämmer bort sina dejter med prat om att han kommer från en annan planet och på jobbet ses han som en svärdfixerad dåre. När ödet till slut sammanför Adam med Power Sword igen, och barndomsvännen tillika krigaren Teela (Camila Mendes) kommer för att hämta hem honom, kunde Adam inte vara med redo. 

Nu måste han bara bli lika redo att klä sig i rollen som Eternias räddare för att skydda sin värld mot Skeletor. Och det snabbt. 

Full fart och en cast som fungerar överraskande bra

He-Man och hela Masters of the Universe-franchisen är jävligt töntig. Förlåt till barnen inom alla medelåldersmän därute som jag sårar med de orden, men det går ju inte sticka under stol med den saken.

Ta bara namn som ”He-Man”, ”Evil-Lyn”, ”Fisto”, ”Ram-Man” och så vidare ... det är helt enkelt inte särskilt coolt. Det som är så bra med den nya filmen är att den är så väl medveten om det själv.

Filmen är inte rädd för att skämta om sig själv och den ger trovärdiga förklaringar till mycket av det där ”töntiga”. Den omfamnar sina mindre smickrande aspekter med humor och på kuppen förvandlas den till en ganska varm och smårolig berättelse.

I ton landar den betydligt närmre Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023), som går den balansgången perfekt, enligt mig, än de nya Mortal Kombat-filmerna, som jag tycker tar sig själva på alldeles för stort allvar. Masters of the Universe bjuder också på betydligt mer kreativ action (inte minst under den första halvan av filmen) än den sistnämnda av dem.

Jag vill också ge en stor tumme upp till rollbesättningen. Det tar visserligen lite tid att vänja sig vid Galitzine som He-Man, men jag tycker han gör det mycket bättre som en goofy hjälte än heartthrob-rollerna, i vilka vi är vana vid att se honom. Även Mendes som Teela imponerar och jag tror det här kan bli rollen som hjälper henne att tvätta bort Riverdale-stämpeln och öppna fler dörrar i karriären.

Idris Elba som Duncan och Alison Brie som Evil-Lyn spelar också sina sidekick-roller väl.

För lång och för självmedveten

Masters of the Universe är en film som gör sitt om du bänkar dig framför den med rimliga förväntningar. Räkna med något som inte är särskilt djupt, som spelar flitigt på blinkningar till franchisens tidigare kapitel och som bara tutar och kör, så kommer du att lämna biosalongen åtminstone någorlunda belåten. 

Filmens främsta problem är att den är en kvart för lång, om inte mer. Det utdragna actioncrescendot mot slutet får ingen vidare effekt när kreativiteten på den fronten redan tömts ut under filmens första halva, och det uppstår inte heller någon genuin nerv kring vart berättelsen är på väg att landa.

Till slut blir det helt enkelt lite för mycket av det goda (ibland är less more trots allt, Yngwie). 

En annan skavank med filmen är att det spelar ut sitt starkaste kort lite väl ofta. Den hade som sagt inte fungerat utan sin självmedvetenhet, men ibland driver den med sig själv så ofta att det nästan känns som att den skäms över sitt ursprung.

Det är givetvis inte intentionen, men att den ständigt skämtar om sig själv kan säkerligen irritera de mest inbitna fansen och att det sker så ofta tar också udden av alla scener som försöker uttrycka genuina känslor.

Överlag tycker jag dock att nya ”Masters of the Universe” är en reboot som gör väldigt mycket rätt och som underhåller från start nästan hela vägen fram till mål. I slutändan hade jag det ganska trevligt med en film som hade kunnat bli bedrövlig med mindre fingertoppskänsla.

”Masters of the Universe” har svensk biopremiär den 5 juni (smygpremiär den 4 juni).

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Masters of the Universe (2026)