The Woman in the House Across the Street from the Girl in the Window (2022)
Tröttsamt i serien med världens längsta titel
Vi följer alkoholiserade och traumatiserade Anna (Kristen Bell) som startar en egen utredning när ett kallblodigt mord utspelar sig i grannskapet. Vad är verklighet och vad är hallucinationer? Det är uttjatat att kvinnliga huvudroller tvingas spela galna, skriver Filmtopps recensent Annika von Sydow.
Snart har serien med världens längsta titel premiär på Netflix. Här får vi följa Kristen Bell som spelar huvudpersonen Anna. Redan från första avsnittet är Anna på spänn och det framkommer snabbt att hon lider av trauman, sörjer sin döda dotter och ett förlorat äktenskap som hon i ensamhet bedövar med alkohol och diverse piller. Den dagliga rutinen är att öppna en flaska rött, fylla glaset till topp, sätta sig i den nedsuttna fåtöljen och spana ut genom fönstret.
När den stereotypt hunkiga grannen Neil (Tom Riley) flyttar in i huset mittemot tillsammans med sin dotter Emma (Samsara Leela Yett) drar handlingen igång med en romantisk middag (tror Anna), men det visar sig snart att hunken har en flickvän.
Vem är den kallblodiga mördaren?
Senare avsnitt av serien landar i ett mystiskt mord. I en värld av ensamhet, paranoia och misstro till den lokala polisen startar Anna en egen utredning. I rollen som egenutnämnd detektiv kommer mycket information om det nya grannskapet upp till ytan. Misstankarna riktar sig mot en av karaktärerna som ska vara den kallblodiga mördaren.
Med vad är verklighet och vad är hallucinationer? Under seriens åtta avsnitt är det en svår balansgång som man inte får något direkt svar på förrän i sista avsnittet. Tillsammans med Kristen Bells envisa skådespelartalanger och regissören Michael Lehmann lyckas de med att fånga tittaren i en form av katt- och råttalek som gör att man bara måste se ett avsnitt till, trots att väckarklockan ringer sex timmar senare och det är dags att kliva upp.
Vi följer birollen och vännen Sloane (Mary Holland) som dyker upp med kaffe, uppmuntrar Anna till att börja måla igen och hitta tillbaka till sig själv efter att ha förlorat sin familj. Det är en vän som inte släpper taget, och hennes betydande roll ger ett än tydligare kvitto på att ensamhet gör en galen.
Lämnar inga större avtryck
För visst, ensamhet gör en galen. Men apropå ordvalet är det något tröttsamt och uttjatat med serier och filmer där kvinnliga huvudroller målas upp som just galna, hysteriska, paranoida och gärna med en släng av alkohol- och pillermissbruk. Är det inte dags för nutida regissörer att leka mer, utvidga och utveckla de karaktäristiska dragen som förekommer hos just kvinnliga huvudroller? Jag menar det.
Avsnitten i The Woman in the House Across the Street from the Girl in the Window har ett jämnt flöde med spänning där åskådaren ständigt snuddar mellan olika världar. Det är korta avsnitt, cirka 25 minuter långa, som är perfekt att se på medan man äter hemma-jobbs-lunch eller när man inte vill sova. Men de lämnar inte mycket mer avtryck än så.
Den 28 januari släpps The Woman in the House Across the Street from the Girl in the Window på Netflix.