Nu på bio

Det senaste på biofronten!

The Midnight Club (säsong 1)

The Midnight Club (säsong 1)

  • 10 x 60 min
  • Skräck, Drama
  • Netflix
Nathalie Leth
Nathalie Leth | Recension
08 oktober 2022
Nathalie Leth
Nathalie Leth | Recension
08 oktober 2022

Netflix nya skräckserie lever inte upp till förväntningarna

Mike Flanagan som gav oss "The Haunting of Hill House" är en av de kreativa hjärnorna bakom "The Midnight Club", en serie långt under samma standard.

  • Skapare:
    Mike Flanagan, Leah Fong
  • I rollerna:
    Samantha Sloyan, Zach Gilford, Igby Rigney, Heather Langenkamp m.fl.

Den unga Ilonka har huvudet fullt av ambitioner, drömmar och böcker som hon klämt under sina arton år i jordelivet. Hon ska börja på college och läsa på Ivy league-skolan Stratford! Men himlavalvet över framtidsutsikterna mörknar när hon får veta att hon har obotlig cancer. Som flera andra tonåringar med döden i farstun hamnar hon på ett behandlingshem.

På hemmet samlas ungdomarna om nätterna i vad de kallar "The Midnight Club" framför den öppna spisen och berättar spökhistorier. Det utlovas även en hemligt pakt att den av de i sällskapet som dör först ska göra allt i sin makt för att kontakta de efterlämnade vännerna från andra sidan. Filmtopps Nathalie Leth beger sig in i natten för att ta reda på om det finns något läskigt och läskande gott eller om det bara är ruggigt och ruskigt dåligt.

Jag finner det milt roande att det tidigt i serien pratas om skillnaden mellan ”skrämmande” och ”läskigt”. Den första spökhistorien som berättas i detta hemliga midnattssällskapet kritiseras kvickt för att bara vara skrämmande eftersom karaktärens berättelse är fyllt till bredden av jump scares. Det är inget som imponerar på gänget och det kan nog varje skräckfantast skriva under på att det i modern tid är ett billigt och ej önskvärt knep i modern skräck. För att berätta en bra spökhistoria ska den alltså vara läskig, utan att svarta katter hoppar på oss ur tomma intet. Det är roande av den anledningen att The Midnight Club är en amatör när det kommer till att berätta en spökhistoria för mig. Den är inte bara fylld med ”jump scares”, dessa är även utplacerade på ett sätt där man långt i förväg kan känna vibrationerna av vad som komma skall. Visst, jag hoppar till i soffan ändå, men att muttra ”fan, jag visste det” för sig själv är nästan snäppet värre än att vara totalt oförberedd.

"Dras motvilligt in i en fisljummen skräckis"

Recension The Midnight Club (säsong 1)
Foto: Netflix.

Något jag hoppades på, och blev fullkomligt besviken över, var hur extremt lite fokus dessa spökhistorier har. Jag ville ha en lite halvfånig antologiserie i samma stuk som Goosebumps från 90-talet, ett årtionde då även The Midnight Club utspelar sig, men sån tur har vi inte. Varje avsnitt presenteras med blott en enda spökhistoria, och med tanke på att nuddar vid en timmes-strecket känns det som att det inte är ett välkommet inslag. Detta då jag abrupt tas ur en berättelse, den som Ilonka och hennes vänner upplever, och motvilligt dras in i en fisljummen skräckis som kommer serverad ur en tonårings tankar av vad som är mörkt och fasligt.

Våra historieberättare är tyvärr lika intressanta som historierna de berättar. Och det är inte skådespelarna och deras karaktärers fel, utan de som skrivit detta Halloween-snabbköpsmanuset. Ingenting går in på djupet, ingenting har någon nyans och ingenting drar in mig motvilligt i mörkret genom den smala dörren ner till källaren.

Den enda gången jag kommer att skriva ”HJÄLP” med mitt eget blod på väggen som mitt sista meddelande i livet kommer vara för att jag behöver hjälp att överleva tristessen av "The Midnight Club".

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL