Texas Chainsaw Massacre (2022)
Blodigt återseende i hjärndöd uppföljare
Vatten är vått, efter vintern kommer vår, och minst en gång per år kommer ett halvhjärtat försök till att väcka liv i en klassisk skräckfilmsserie. Det nya bidraget till Motorsågsmassakerns filmiska universum är en snabbspolad blodorgie med tillräckligt lite innanför pannbenet för att ändå bidra med en del publikfriande slasherhighlights.
Skräckfilmsgenren oändliga framgångssurfande på sina drygt 40-åriga original har skapat en svårnavigerad labyrint av nya filmtermer. Prequel, reboot - banne mig om jag inte hörde ordet preboot användas i något sammanhang nyligen – alternativen är många när det finns pengar att tjäna.
David Blue Garcias nya Texas Chainsaw Massacre är i sammanhanget ganska okomplicerad i sin relation till filmserien i stort. Händelserna från originalet 1974 är nu, nästan 40 år senare, mytologiserade men till synes avlägsnade från befolkningen i det sovande samhället Harlows medvetande.
I sann skräckfilmsanda kommer dessa onda minnen återuppväckas när en grupp idealistiska storstadsungdomar anländer till platsen med storslagna planer om gentrifiering av området. Dessa planer kommer dock stöta på patrull från en storvuxen motorsågsentusiast med hämndbegär vid namn Leatherface – eller som Netflix:s svenska översättning lyder; ”Skinnfejan”.
Leatherface är tillbaka - blodigare än någonsin
I sitt försök till att väcka liv i serien är det tydligt att regissören inte är intresserad av att tumma på våldet och gå i en mer modern och mångbottnad riktning. Blodet forsar på bra när Leatherface erbjuds en buffé av självgoda generation Z-ungdomar att frossa i, där en scen i synnerhet får mig att häpna över filmens blodstänkta enkelspårighet.
I ett försök att ändå framstå som tvådimensionell innehåller filmen en sidohandling om vapenvåld, men den hanteras oerhört lättvindigt och på gränsen till osmakligt. Denna tondövhet uppenbarar sig även när en av de idealistiska nybyggarna, med mobilkameran i högsta hugg, hotar en beväpnad Leatherface med lovorden om att ”if you try anything, you’re cancelled bro”.
Magknipande löjligt men hjärndött underhållande, repliker likt dessa personifierar filmen i stort ganska bra. Många scener känns på gränsen till självparodierande sett till hur de skamlöst faller ner i skräckgenrens troper samtidigt som den skohornar in en koppling till originalfilmen som endast fyller en nostalgisk funktion i några minuter.
Med gott om högljudd blodsutgjutelse och en speltid på blotta 80 minuter gör regissören ett habilt jobb med att distrahera tittaren från vad som egentligen är en rätt dålig film, men som tur är för honom orkar man inte alltid tänka på sånt när Leatherface har fullt sjå med att göra grillspett av bildsköna ungdomar i en neonbelyst buss.
Texas Chainsaw Massacre går nu att streama på Netflix.