Svärmen (2020)
Insekterna tar över.
"Svärmen" bjuder inte på något att skaka tänder för. Det sanna obehaget finnes i en mor som är villig att göra allt för sin familj.
Den bästa sortens skräckfilm är den vars protagonister, eller ännu bättre, antagonister, man faktiskt kan förstå – åtminstone på något skruvat sätt. Det finns inget värre än när huvudkaraktären beter sig så utomjordiskt och plastigt för dramats skull att det blir nästintill parodiskt.
Den ensamstående mamman Virginie (Suliane Brahim) är inte en sådan tragisk barbiedocka. Efter att hennes man gått bort lämnas hon med sina två barn och en gräshoppsfarm som börjar bli för mycket för henne. Ingenting tycks gå vägen för henne när köparna sviker, gräshopporna inte frodas och hennes två barn kräver mer av henne än vad hon kan ge. Men under ett raseriutbrott som resulterar i att Virginie börjar blöda upptäcker hon något som verkar göra de hemska små djuren – insekterna, inte barnen – lyriska.
De älskar blod.
Det behövs inte stavas ut att en liten bloddroppe eskalerar stadigt till större offer. Men den som vill se blod och gore får titta någon annanstans, för trots de små insekternas ohyggliga utseende, aptit och framförallt läten så är det förvånansvärt lite äckel. Om man inte lider av paralyserande insektsfobi – då är det här precis rätt film för att må dåligt i en vecka.
Det som verkligen kryper i skinnet är Virginies dalande psykiska tillstånd. Allt hon gör grundar sig i kärlek till sina barn men också ett omättligt begär att visa att hon klarar sig själv utan en man. Vad som börjar som ett oskyldigt experiment spårar ur i takt med hennes självbevarelsedrift och det slutar i scener som etsar sig fast på hornhinnan.
LÄS MER: Tips på nya skräckfilmer att se på Netflix
Utdragen i bibliska proportioner.
Utöver Virginies emotionella bergochdalbana är "Svärmen" utdragen i bibliska proportioner. Utfyllnadstiden mellan gräshoppsattackerna och hennes psykbryt är långa och för ofta förekommande. Det flätas in andra storylines om en mobbare och taskiga bönder som inte leder någonstans, men som kunde ha fått betydelse.
Kanske är det beundransvärt att filmen inte föll in i gamla goa "du har gjort mig orätt, nu ska du offras"-fällan, även om det hade varit enormt tillfredsställande. De riktigt ohyggliga scenerna med gräshopporna var faktiskt så välgjorda att det var synd att det inte var fler av dem.
Visst kryper det lite i hårbotten efter man har sett detta franska Netflixdrama som de vågar kalla skräck, men det är allt.
LÄS MER: Sevärda skräckfilmer på Netflix