Starka skådespelare i thrillern ”The Beast in Me” – så bra är Netflix-serien

Jag har alltid haft en mjuk plats för psykologiska thrillers där två karaktärer långsamt dras in i ett mentalt schackspel och när jag fick höra om The Beast in Me kändes det som en perfekt kväll i soffan. Men istället för spiralens spänning blev det mer som att sitta fast i långsam växel.

Trots att stjärnor som Claire Danes och Matthew Rhys står för skådespelet och ett hyfsat koncept ligger bakom, är serien mer av ett pyssel än ett fängslande rus.

Mellan skrivkramp och grannfeber

Författaren Aggie Wiggs (Claire Danes) har dragit sig undan världen sedan hennes son dog tragiskt. Nu sitter hon fast i skrivblockering och lever i skuggan av det liv hon en gång hade. Så flyttar fastighetsmogulen Nile Jarvis (Matthew Rhys) in i huset bredvid. Detta är allt annat än en vanlig granne. Han var en gång huvudmisstänkt för att ha fått sin fru att försvinna.

Något väcks hos Aggie. Nyfikenheten börjar pulsera igen. Hon fattar ett beslut: hon måste skriva en bok om den här mannen. Det börjar som ett samarbete. Men det utvecklas snabbt till något mycket farligare – ett spel där hon gräver i hans mörker samtidigt som hon desperat försöker fly från sitt eget.

LÄS OCKSÅ: Nya Stephen King-filmen ”The Running Man” är hejdlöst underhållande

”Danes har verklig tyngd i sin rollprestation” men kemin svajar

Claire Danes har verkligen tyngd i sin rollprestation. Hennes Aggie är sårbar, intelligent och emotionellt sprucken på ett sätt som känns äkta och välbekant för Danes. Matthew Rhys, som oftast spelat mer sympatiska typer, försöker här som Nile få fram något gåtfullt och lite kusligt. Tyvärr når deras möten sällan den elektriska spänning man väntar sig i en katt och råtta-thriller; Nile blir i längden mer irriterande än hotfull och Aggie mer betraktande än deltagande.

Miljöerna – med inspelning i New Jersey – bjuder på en snygg, ödslig ton som borde ha kunnat lyfta serien. Men här kommer problemet: regi och tempo hänger inte med. Det visuella är ambitiöst, ibland till och med poetiskt, men kameran dröjer kvar för länge i scener där spänningen redan runnit ut.

Det blir estetiskt men tomt som en vacker tavla som inte säger så mycket när man tittar närmare.

När manusets puls går i slow motion

Manuset av Gabe Rotter och Howard Gordon är fullt av potential – en studie i sorg, kontroll och fascination. Men tempot blir dess fall. Dialogerna känns ofta som uppvärmda rester från bättre thrillers och cliffhangers uteblir där de verkligen behövs.

Serien vill mycket, men släpar fötterna efter sig. Hela tiden satt jag och väntade på att något skulle ta fart men den valde istället att hålla emot med bromsen även fast det var en höghastig motorväg.

Våra inre monster formar våra relationer

The Beast in Me försöker undersöka hur våra egna inre monster formar våra relationer – hur sorg, begär och skuld flätas samman tills gränsen mellan empati och manipulation suddas ut. Det är ett starkt tema, men det når aldrig riktigt fram till känslomässig klarsyn. Istället blir det en mer återhållen studie i psykologisk distans.

Som helhet känns The Beast in Me som ett välregisserat skuggspel utan riktig eld. Förväntningarna var höga: starka namn, mörk premiss, Netflix-budget. Men i slutändan blir det mer stillsam ångest än nervkittlande psykologiskt drama.

Serien är aldrig dålig utan bara trött. Om du gillar långsamt brinnande karaktärsstudier kan du hitta något här, men för den som söker en verkligt obehaglig thriller är monstret denna gång lite för tamt.

"The Beast In Me" finns nu att streama på Netflix.

LÄS OCKSÅ: Tarik Saleh håller stilen med ”Eagles of the Republic” – så bra är nya filmen

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter, tips och recensioner inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss Filmtopp Facebook.