Nya Stephen King-filmen ”The Running Man” är hejdlöst underhållande
Recension: The Running Man (2025)
Den är något för lång och lite för osannolik, men för det mesta är Edgar Wrights ”The Running Man” en perfekt popcornfilm med ständig underhållning.
2025 går troligtvis till historien som det största Stephen King-året. Författarens böcker har fått hela tre biofilmer och en HBO Max-serie. Medan IT: Welcome to Derry bjudit på övertygande skräck har filmerna varit av det varierande slaget. The Life of Chuck med sin bristande helhet och The Long Walk som inte riktigt lyckas leva upp till de högt satta förväntningarna.
Sist ut har vi The Running Man, Edgar Wrights filmatisering på boken som fick en biofilm med Arnold Schwarzenegger redan på 80-talet. Jag har inte sett originalet, men har väldigt svårt att se hur den skulle kunna mäta sig med nyversionen som är har allt som krävs för att fria till den moderna actionpubliken: högt tempo och våld som känns, men också humor och hjärta.
LÄS OCKSÅ: Verklighetsbaserade serien klättrar på Netflix topplista: ”Enastående rollista”
En desperat man går med i ett farligt spel för att rädda sin dotter
Inte helt olikt ”The Long Walk” utspelar sig ”The Running Man” i en dystopisk framtid där samhällsklyftorna tvingar fram det värsta ur båda sidor: de rika översittarna som utnyttjar de fattiga, och de fattiga som inte kan göra annat än att ge vika efter sin desperation. I mixen finns Ben Richards, en familjefar som desperat vill hjälpa sin sjuka dotter genom att betala för hennes medicin.
Med inga alternativ kvar fattar Ben det våghalsiga beslutet att gå delta i The Running Man – ett livesänt TV-program med miljardpublik där deltagarna ska försöka överleva i trettio dagar, jagade av skickliga soldater. Vinnaren belönas med en hisnande förmögenhet, men hittills har ingen lyckats överleva hela vägen i mål. En given dödsdom för alla verkar det som, men med sin unika trotsighet och inneboende ilska har Ben åtminstone en chans att överlista sina motståndare.
Men kan man verkligen vinna mot ett system som är beroende av att se en misslyckas?
LÄS OCKSÅ: Dubbel flopp för den svenska storserien som sågas: ”Förväntar mig mer”
Högoktanig underhållning i ”The Running Man”
Med sin senaste skapelse påminner regissören Edgar Wright (Shaun of the Dead, Baby Driver) oss om vilken fantastisk filmskapare han är på sin dag. Det här är urstark och högoktanig underhållning med en story som hela tiden breddar sig. Stora delar av konceptet – med en galen talk show och en korrupt makt som drar i spakarna – känner man förstås igen väldigt väl, men med Wrights explosiva tempo och skickliga känsla för spänning glömmer man lätt bort klyschorna. Lägg till en perfekt castad Glenn Powell som den vansinnige kämpen Ben med ett hjärta som blöder, och det blir ännu lättare att se förbi filmens mindre unika ramverk.
Josh Brolin är säker som den förrädiske The Running Man-producenten Dan Killian, och Michael Cera som den hemlige myndighetsmotståndaren Elton.
Men jag låter inte The Running Man komma undan utan viss kritik. Den första timmen är mer eller mindre perfekt, men därefter blir det perioder av kaka på kaka. Den är helt enkelt för lång och hade kunnat berättas mer effektivt. Framåt slutet blir det hela också ett snäpp för osannolikt – till och med för att vara The Running Man – men vid det laget har filmen redan säkrat sin position som den bästa Stephen King-rullen på flera år.
”The Running Man” går upp på bio den 14 november.