Spiderhead (2022)
Försök till komplexitet faller platt.
I ett lyxigt fängelse med mänskliga försökskaniner är inte allt som det verkar. Men ändå är det precis det.
Joseph Kosinski har en kort men stabil lista med framgångsrika blockbusters i sin ryggsäck. Han regisserade bland annat remaken av Tron (2010) med några av de läckraste effekterna det årtiondet och även Oblivion (2013), som trots att den svävade bortom radarn en aning ändå hade en hel del balla koncept. Nu senast är han högaktuell med Top Gun: Maverick som med all säkerhet kommer locka de mest actionsugna fansen.
På fredag släpper Netflix Spiderhead som särskiljer sig rejält från Kosinskis repertoar av action och extravagant produktionsdesign. Den siktar på att vara lika delikat komplicerad som Ex Machina (2014) och väcka frågor om rätt och fel och den förträffliga smala gränsen däremellan. Dessvärre siktar den högt och faller långt när Kosinski och författarna inte kan bestämma sig om han ska förbli trogen sin actiongenre eller om de ska våga sig ut på djupt vatten.
Någonstans i tropikerna finns ett ultramodernt fängelse som mer kan liknas vid en semesterresort än officiell inackordering för laglösa. I utbyte mot att få röra sig fritt i dessa luxuösa lokaler, gotta i sig god mat och allmänt leva det goda livet innanför väggarna, så måste fångarna delta i experiment ledda av den excentriska vetenskapsmannen Steve Abnesti (Chris Hemsworth). Genom dosor på ryggen injiceras fångarna med olika substanser som styr hela deras känslospektra, från rosenrasande till jag-är-så-kåt-jag-tror-jag-kommer-dö.
Jeff (Miles Teller) är en av de lyckliga (olyckliga?) få som deltar i det här experimentet. Men han anar att någonting fuffens pågår bakom stängda dörrar.
Idén att utnyttja fångar som gratis försökskaniner är ett intressant koncept. Introduktionen in i Spiderheadhuset och dess infrastruktur lovar mycket genom att inte lägga allt på bordet på en gång, utan låter tittaren smyga sig in och kika över Jeffs axel. Förr eller senare kommer han att börja ställa obekväma frågor och det är paradoxalt då som spänningen helt pyser ut som en sprucken ballong. Ledtråd efter ledtråd till organisationens mygel formligen släpps i hans knä, men han gör ingenting åt det, åtminstone ingenting som varken höjer spänningen eller ger svar på frågorna.
Tunt berättande som på något sätt smitit undan plot hole-polisen leder till en antiklimaktisk final som är så utdragen och förutsägbar att filmens första tio minuter är som ett kärt minne från barndomen som man blåst upp till idylliska proportioner, men som egentligen inte var så himla kul.
Smet undan plot hole-polisen
Det som gick snett är dock enkelt att identifiera: balansen mellan lättsam action som alla kan se (a.k.a Netflix favoritfilm) och vågad komplexitet med tuffa frågeställningar (a.k.a inte så mycket Netflix favoritfilm) misslyckades. Systemet kring de mystiska substanserna fördummades och karaktären Abnesti placerades i Chris Hemsworth förtroende, och trots att han inte går att ogilla så gjorde han inte karaktären rättvisa.
Överlag saknar filmen verkliga konsekvenser. Flera gånger utsätts Jeff för riktiga obehagliga situationer som kunde ha höjt insatserna men det är aldrig någon riktig fara. Samma princip gäller karaktärerna överlag. Deras straff som skickade dem till anstalten kunde ha varit så blodisande hemska att man hatar sig själv för att man någonsin hejade på dem men så var inte fallet. Bilkraschklyschan strikes once again.
Vill du känna dig lite smart men inte för mycket som släpps "Spiderhead" på fredag, den 17 juni.