Recension: Ripley (2024) – Zaillian lever ut sina filmskoledrömmar på Netflix

Patricia Highsmith-skapelsen Tom Ripley tar ännu en gång plats i rutan. Sedan 1960-talet har vi sett den klassiska karaktären gestaltas många gånger, bland annat av Matt Damon i Anthony Minghellas The Talented Mr. Ripley (1999).

Denna gången är det Steven Zaillian som blåser nytt liv i karaktären i form av en miniserie på Netflix. Zaillian är en av vår tids främsta manusförfattare med titlar som Schindler's List (1993), Mission: Impossible (1996), American Gangster (2007), Moneyball (2011) och The Irishman (2019) på sin meritlista. I nya Ripley sätter sig Zaillian dessutom i registolen.

Även om mycket i serien fängslar, infinner sig en känsla av att Zaillian lever ut sina filmskoledrömmar och tar i lite väl hårt för att imponera med sina stilistiska val, på bekostnad av berättelsen.

Svart på vitt, ska den här berättelsen verkligen vara i svartvitt?

Netflix "Ripley" följer samma premiss som i Highsmiths The Talented Mr. Ripley (1955), där Tom Ripley skickas till Italien av skeppsmagnaten Herbert Greenleaf för att övertala hans son Dickie att återvända hem till New York. Det blir snabbt tydligt att Tom avundas Dickies liv och till och med hela hans varelse.

Tom Ripley är en fascinerande karaktär, och även om han jämförelsevis är mer nedtonad i Netflix-serien är han en finurlig individ med en uppenbart livlig fantasi. Man skulle kunna kalla honom för en färgsprakande karaktär. Det skulle man även kunna kalla den pittoreska Medelhavsmiljö som han befinner sig i. Och man skulle kunna säga det om konsten som är en tydlig röd tråd genom serien ...

Så varför är "Ripley" en serie helt i svartvitt? 

Det är svårt att komma på någon annan förklaring än att Zaillian tycker det är snyggt. Där har han visserligen inte fel. Fotot är riktigt, riktigt läckert, men jag har svårt att se hur det gifter sig med berättelsen och dess huvudkaraktär. Istället rycker de stilistiska valen en ur berättelsen när det svartvita fotot kombineras med den ena iögonfallande detaljen efter den andra. Relativt tidigt in i tittandet börjar det kännas som om flera år av förtryckta regissörsvisioner strömmar ut ur Zaillian.

Visuellt blir resultatet närmast fläckfritt – och i ärlighetens namn kanske det är idiotiskt att ifrågasätta något som rent tekniskt är så bra – men det är fläckfritt lite på samma sätt som när en filmskolestudent försöker visa upp allt hen kan, även när det inte är motiverat.

"Less is more" är ett begrepp som Zaillian är fantastisk på att anamma i sin roll som manusförfattare, men mantrat tycks dessvärre ha glömts bort när han släppte pennan för att sätta sig i registolen. Med det sagt har Zaillian en uppenbar talang för regi (vilket han bevisade redan med "The Night Of", 2016), och med mindre att bevisa framöver har jag inga tvivel om att han kommer att leverera kontinuerligt även i den rollen.

En underbar cast med Andrew Scott i täten

Ska vi istället fokusera på det som faktiskt fungerar väl i Ripley, vilket är en hel del, så är det just manuset som tillsammans med skådespelarinsatserna som sticker ut lite extra.

Andrew Scott (All of Us Strangers, Sherlock) adderar ett spännande kufiskt element till Ripley som rimmar perfekt med det obekväma med samtidigt underfundiga manuset. I rollen som Dickie lyckas Johnny Flynn perfekt balansera en form av beundransvärd värdighet med en bortskämd och ansvarslös kärna. Och Daktoa Fanning fungerar ypperligt i rollen som Dickies flickvän Marge. Hon bidrar genom att vara en välbehövlig och relativt "normal" referenspunkt, som dessutom adderar lite nerv tack vare sin tveksamhet till Tom.

"Ripley" är utan tvekan en sevärd serie med många beundransvärda kvaliteter, men det stilla tempot och en visuellt utmanande stil gör att den riskerar att få en betydligt mindre publik än om den hade haft mer färg och fart. Att Netflix faktiskt vågar ta chanser på det här sättet förtjänar dock ett lyft på hatten.

"Ripley" finns nu att streama på Netflix.