Recension: Ehrengard: Förförelsens konst (2023)
Förföriskt kostymdrama med ett stänk av fars
Regissören Bille August är aktuell med ett nytt kostymdrama på Netflix. Kärleken spirar i det danska fiktiva kungadömet där porträttmålaren Cazotte gör allt han kan för att vara alla till lags och samtidigt erövra sina egna intressen.
Efter att Pernilla, Asta och Alba August gjort succé i den nyligen Kristallenbelönade TV-serien Händelser vid vatten (2023) är det nu dags för pappan och exmaken Bille August att vara aktuell med en ny film. I Sverige är han mest känd för Oscarsbelönade Pelle Erövraren (1987) och TV-serien Den goda viljan (1991), som klipptes om till långfilm och kammade hem Guldpalmen i Cannes. August senaste film Pakten (2022), var enligt Filmtopps recensent hans "bästa film på länge".
August står för regin och det är den danska författarlegenden Karen Blixens kortroman om Ehrengard (1963), som ligger till grund för berättelsen. Därtill står självaste drottning Margrethe II av Danmark för scenografin och kostymdesignen – det är med andra ord en imponerande trio som ligger bakom den nya filmen som landar på Netflix under morgondagen.
Prinsen behöver hjälp med kärleken
Cazotte (Mikkel Boe Følsgaard) är, enligt sina egna ord en konstnär, målare, människa, med mera. Han kommer bra överens med storfurstinnan (Sidse Babett Knudsen) i det fiktiva kungadömet Babenhausen. Hon är bekymrad över att sin son, den blyge och ogifta prinsen (Emil Aron Dorph), ännu inte har funnit kärleken. Cazotte, självutnämnd expert på kärlek och förförelse, erbjuder sig att hjälpa storfurstinnan mot att hon ser till att han får träffa den unga kvinnan Ehrengard (Alice Bier Zanden).
Allt flyter på helt enligt planerna och Cazotte fixar fram en blivande maka till prinsen – prinsessan Ludmila (Emilie Kroyer Koppel). Men det uppstår problem när det visar sig att en arvinge blivit till utanför äktenskapet, vilket kan leda till en stor skandal om allmänheten får veta något.
Filmen hinner, trots sin korta men ack så bekväma speltid på drygt 90 minuter, behandla många olika teman som är återkommande i kostymdramer. Frågan om vem som bör äkta vem och de tydliga samhällsklasserna gör sig regelbundet påminda.
Bär toner av klassisk fars
Det som man till en början slås av är de fantastiskt fina miljöerna. Inte minst trädgårdarna där buskarna är klippta i en rad olika avancerade mönster. Varje bild är en fröjd för ögat. Drottning Margrethe II av Danmark har verkligen lyckats med konststycket att ge tittaren en inbjudande miljö att se på under filmens gång.
Huvudkaraktären Cazotte går att likna vid en klassisk fars-figur. Tankarna förs till Carlo Goldonis pjäs Två herrars tjänare (1746) och Molières Den inbillade sjuke (1673) där den centrala karaktären styrs av olika intressen och får till slut svårt att hålla tungan rätt i mun utan att alla trådar trasslar in sig i varandra. Mikkel Boe Følsgaard, som här står i centrum, gör det bra. Han har en något tillbakalutad spelstil, men får fram sina smöriga och kärleksfulla formuleringar på ett komiskt vis. Det som filmen lämnar att önska är att man gärna hade fått broderat ut vissa karaktärer något mer. Exempelvis är prinsen med kort i början, men lämnas sedan dessvärre åt sidan.
När man överskådar Bille August filmografi är det tydligt att han har en förkärlek till berättelser som utspelar sig i det förgångna. Ehrengard: Förförelsens konst är underhållande och innehåller det man vill ha i ett lagom skruvat kostymdrama.
“Ehrengard: Förförelsens konst” finns att streama på Netflix från och med i morgon, den 14 september.