Persuasion (2022)
…eller när Dakota Johnson skulle spela "fula" syrran
Dakota Johnson är aktuell med Netflixkomedin "Persuasion". Filmtopps Eric Diedrichs känner sig trött på subgenren "quirky-kostymkomedier".
I grund och botten har Persuasion (eller Övertalning som den heter på svenska) all potential i världen till att vara en bra film. Inte bara för att Dakota Johnson och den fenomenale Richard E. Grant syns i rollerna, utan också för att grundmaterialet är alldeles utmärkt. Jane Austens roman har trots allt utstått tidens tand i 200 år. Som du kanske förstår, förvaltas den sagda potentialen inte särskilt väl. Eller, tja, inte alls.
För åtta år sedan var Anne Elliot nära att kila stadigt med sitt livs kärlek, men eftersom han var blott av enkel börd övertalades hon till att låta bli. En dag får hon plötsligt chansen att räta till sitt misstag, men kommer hon att göra det? Är han ens intresserad? Hennes två systrar hade nog inte kunnat bry sig mindre om hennes problem, de är upptagna med sig själva, och hennes excentriske pappa (underbart gestaltad av Richard E. Grant) är mest upptagen med att beundra sin egen käklinje.
Svårköpt kostymkomedi
Anne spelas av Dakota Johnson, som är ruggigt felcastad. Hon gör väl en helt okej skådespelarinsats, men det är helt omöjligt att köpa att hon skulle vara den "fula" syrran – en beskrivs som tas upp vid upprepade tillfällen och som är en viktig detalj i att förstå karaktärens psykologi. Hon ska stå i skuggan av sina mer framstridiga syrror och vara en provokation i pappans perfekta fasad.
Förvisso är hela casten väldigt snygg i klassiskt Netflixmanér, men Johnson, är på tok för självsäker i sin utstrålning. Antingen förstår hon inte sin karaktär eller så har hon fått otroligt missvisande regi. Jag hoppas på det sistnämnda. Dessutom, vad är grejen med hennes utsläppta hår och närmast moderna kläder? Någon måtta på anakronismen får det ändå lov att vara, det är inte dricka vin med polarna i central park detta.
Sluta stirra in i kameran, tack
Rent tonalt följer Persuasion en ny sorts mall som har vuxit fram de senaste åren där alla kostymdramer ska vara lite "loco" och gärna färgblinda (att ena barnet är svart betyder INTE att hustrun har kuckelimuckat med grannen). Det finns flera lyckade exempel på detta, men när skulle alla kostymkomedier bli så himla quirky? Samtidigt är det inget mot den största synden – den förbannade trenden Fleabag skapat. Serien må vara briljant, men helt plötsligt ska alla leka Phoebe Waller-Bridge och konstant bryta fjärde väggen med menande blickar och dråpliga kommentarer. Precis som i sömnpillret Elona Holmes, används det helt utan finess, som ett bekvämt sätt för filmskaparna att aldrig låta oss fundera på vad vår huvudkaraktär känner eller tycker.
Värst av allt är samtidigt Cosmo Jarvis, som ska spela Dakota Johnsons kärleksintresse. Jag kan inte erinra när jag senast såg någon så totalt charmlös. Hans karisma går att likna vid en medellång träpinne. Att han var lika "bra" i Lady M för sex år sedan bådar inte gott för karriären. Bättre blir det när Malysias egna Hugh Grant kliver in – Henry Golding är tillräckligt charmig (och tillräckligt smågalen) för att styra upp den här skutan.
"Persuasion" landar på Netflix den 15 juli.