Nya Bornebusch-serien ”Vladimir” fängslar – ”uppslukad av varenda liten sekund”

Jag blev väldigt glad när jag fick höra att Josephine Bornebusch var på gång med en ny serie, eftersom jag verkligen uppskattade Baby Reindeer. Men det här var något helt annat – med inslag av erotik och frågor som berör maktspel och mänsklig längtan. Som någon med egna författardrömmar gav det mig dessutom ett nytt perspektiv på livet, att det inte alltid är så glamoröst att skriva böcker som man annars kanske tror.

En medelålders lärare blir besatt av sin kollega

I Vladimir får vi möta Rachel Weisz, i huvudrollen som den namnlösa medelålders universitetsläraren. Hon befinner sig i en kris där hon inte längre känner sig uppskattad och sedd, och hennes karriär som författare har stannat upp. Samtidigt står hennes man (John Slattery), som hon har en öppen relation med, inför en utredning om sexuella relationer med studenter, vilket hotar hennes egna status och rykte. Mitt i allt träffar hon Vladimir (Leo Woodall), den nya unga läraren, och blir snabbt både förälskad och besatt av honom.

Handlingen beskrivs redan i de första minuterna 

För att jag inte ska tröttna och vilja stänga av en serie, krävs det att de fem första minuterna är extremt tilltalade, annars är det kört. Det jag beskrev i stycket ovan, är precis det man får veta redan i början av första avsnittet av Vladimir. Det gjorde att jag höll mig kvar och blev helt uppslukad av varenda liten sekund, och efter avsnittens cliffhangers klickade jag mig snabbt vidare till nästa.

Jag blev dock lite förskräckt när jag upptäckte att huvudkaraktären bröt den fjärde väggen och pratade rätt in i kameran. Jag har normalt sett svårt för den typen av berättarteknik, då det bryter inlevelsen och gör mig mer medveten om att det inte är verkligt, snarare än att dras med i handlingen. Men faktum är att det tillförde mer än vad det förstörde. Istället bidrog det till att jag hela tiden kunde följa med i vad hon tyckte och tänkte.

LÄS OCKSÅ: Netflix pinsamma miss med Josephine Bornebuschs nya serie: “Väldigt tacky”

En djupare mening till varför hon saknar namn

Innan jag såg serien trodde jag att det skulle vara störande att huvudkaraktären inte har ett namn, eftersom jag tänkte att det skulle göra henne anonym och svår att lära känna. Men det påverkade mig inte alls – tvärtom fick det mig att fundera på om det kanske finns en djupare mening med att hon förblir namnlös, kanske för att representera något mer än bara en individ.

Jag gillar också hur alla scener i hela serien var ur hennes perspektiv och att hon alltid stod framför kameran, oavsett vilka andra karaktärer som var med. Det underströk verkligen att hon stod i centrum och lät oss komma närmare henne som person. 

Hade gynnats av fler perspektiv

Samtidigt som jag gillar att Vladimir berättas ur huvudkaraktärens perspektiv, hade det nog ändå bidragit med något om man hade fått se hur andra personer upplevde historien. För just nu känns det som att hon och jag är bästa vänner, men de andra är jag bara ytligt bekant med. Jag tycker ändå att perspektivet är tillräckligt starkt för att stå på sina egna ben, och boken – som den bygger på –  är ju också berättad i jag-form och den blev succé. Men jag är nog bara en sådan som vill ha en bredare bild av allt ser.

För mig var ”Vladimir” en serie som jag vid första intryck var lite skeptisk till, men som snabbt fångade mig. Serien lyckas skapa ett starkt fokus på huvudkaraktären och fängslar mig till att vilja se mer.

Recensionen är baserad på de fyra första avsnitten av serien.

Alla åtta avsnitt av ”Vladimir” går nu att streama på Netflix.

LÄS OCKSÅ: Guy Ritchies ”Young Sherlock” är årets bästa serie – omöjligt att sluta titta

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Vladimir