Guillermo del Toros ”Frankenstein” är en besvikelse som vägrar ta slut

Låt mig börja med att klargöra två saker. Jag har aldrig läst Mary Shelleys Frankenstein (1818). Jag älskar James Whales filmatiseringar Frankenstein (1931) och Frankensteins brud (1935). Till och med till den grad att jag tycker att de är två av de bästa skräckfilmerna någonsin – mycket på grund av Boris Karloffs gripande gestaltning av "monstret", men också sett till hur filmerna tacklar frågan om vem som egentligen är det verkliga monstret.

Och det är en av de stora skillnaderna mellan Whales och Guillermo del Toros versioner – medan Whale säger det, förvisso tydligt, mellan raderna saknar Netflixfilmen all typ av subtilitet. Titt som tätt levereras repliker som ”bara monster leker gudar” eller till och med ”Victor, du är monstret”.

För den som är obekant med Frankenstein är Victor Frankenstein forskaren som syr ihop en samling döda kroppar till en och ger den nytt liv. Här spelas han av Oscar Isaac, som gör ett bra jobb. Problemet är att del Toro, som också står för manuset, har gjort sin tolkning alldeles för ensidig. Att regissörens empati ligger hos ”monstret” råder det inga tvivel om.

LÄS OCKSÅ: I veckan släpps den danska krimserien ”Legenden” på Netflix – mörk thriller

Mia Goth är ensam om att övertyga

Monstret i sin tur spelas av Jacob Elordi, som absolut är godkänd i rollen, men saknar den övertygelse som gjorde Karloffs gestaltning ikonisk.

Han utstrålar en naiv godhet som gör det mycket svårt att förstå varför alla han möter ser honom som ett hot – och slår endast tillbaka i självförsvar.

Den enda som faktiskt övertygar är Mia Goth i rollen som Elizabeth – fästmö till Victors bror William och sedermera Victors förbjudna åtrå. Hon känns som klippt och skuren för del Toros estetiska värld och lyckas få den att andas av liv. Christoph Waltz dyker också upp som mannen som finansierar Frankensteins kontroversiella forskning. 

En väldigt lång, ful och tråkig historia

Guillermo del Toros Frankenstein klockar in på två och en halv timme. Om berättarstrukturen ligger närmare boken vet jag inte, men sannolikt fungerar den bättre där. Victor jagas av monstret genom Arktis snölandskap och tar sin tillflykt till en dansk besättning på ett strandat skepp. Där berättar han sin historia – och sedan kommer ”monstret” och berättar sin version av händelserna. 

Varenda scen andas daterad CGI med fula datorgenererade miljöer där ingenting känns genuint – allt är själlöst. Inte blir det bättre av de ensidiga skådespelarinsatserna (undantaget Mia Goth) och den kantiga, övertydliga dialogen.

På sätt och vis är det som halvdan fan fiction där Guillermo del Toro går all in för att försäkra publiken om hans ställningstagande i frågan om vem som är monstret.

LÄS OCKSÅ: Ny Netflix-thriller med hyllad Colin Farrell släpps i veckan: ”Han är lysande”

Monstret ser ut som en nu-metal-rockare på rymmen

Även logiken brister. ”Monstret” lär sig läsa på egen hand – trots minimalt ordförråd och utan att någonsin ha sett en bokstav (hur?). Han är stark som en superhjälte (varför?) och kan av någon anledning aldrig dö (varför?). Och så vidare, och så vidare.

Det finns förvisso en annan spännande diskussion i det sista och någonstans mot slutet hittar del Toro ett ganska roligt I Saw the Devil-upplägg (2010), men resan dit är smärtsamt lång och tråkig. 

Samtidigt som jag uppskattar att detta inte bara är en ny version av samma gamla berättelse, är jag genuint besviken över hur den tar form. Den är lika svår att ta på allvar som ”Monstrets” hårsvall. När han går runt där i en alldeles för snygg militärrock och kollar under sin långa lugg ser han mest ut som någon nu-metal-rockare på rymmen.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.