Four to Dinner - Middagsgästerna (2022)
Finns det en själsfrände för oss alla? Netflix senaste romantiska drama vill ge oss svaret.
Italienaren Alessio Maria Federici vill få oss att fundera över vilka vi dejtar. I "Four to Dinner" slåss fyra huvudkaraktärer om utrymmet i två parallella historier som tyvärr gör filmen rörig och svårorienterad, trots goda skådespelarinsatser.
Den italienska Four to Dinner (eller Middagsgästerna som den svenska titeln är) försöker besvara frågan som vi alla undrat: Finns det en själsfrände där ute? Någon skapad just för dig? Och när ska man sluta leta och inse att man har hittat "den rätta"?
Filmen berättas på tre olika slags plan. Vi har först ramberättelsen där ett par berättar för ett annat par om hur de matchade ihop två killar med två tjejer för två år sedan. I denna tillbakablick presenteras vi för Daario och Matteo (två singelkillar) och Chiara och Guilia (två singeltjejer). Precis som förväntat faller de pladask för varandra (Daario med Chiara och Matteo med Guilia) och vi får därefter följa deras relationer.
Är du med än så länge? Det var berättarplan två.
Berättarplan tre introduceras kort därefter och är en slags parallellhandling där vi får följa vad som hade hänt ifall Daario istället hade börjat dejta Guilia och Matteo dejtat Chiara. Vilken av de två parallellberättelserna som är den sanna får du som tittare själv klura ut.
En inre gissningstävling
Det är uppenbart att regissören Alessio Maria Federici vill få oss att ingå i en inre gissningstävling där vi ska sitta och fundera över vilken konstellation av karaktärerna som kommer gå segrande i slutändan. Hejar vi på Daario och Chiara, eller håller vi tummarna för Daario och Guilia? Det är en intressant tanke och regissören vill troligtvis att Four to Dinner ska få oss att förstå att vi inte ska vara så låsta i vem vi väljer att dejta. Vågar vi ta klivet utanför trygghetszonen kan oväntade och spännande saker dyka upp. Idén om att vi alla har en själsfrände, utsedd av ödet, är dessutom något som i dagens Tinder-samhälle fortfarande känns aktuellt.
Tyvärr faller filmen någonstans efter 20-25 minuter när de olika parallelluniversumen börjar slåss om utrymmet. Filmen gör det nämligen synnerligen svårorienterat att följa med i handlingen när det hoppas mellan historierna. Det finns exempelvis väldigt få visuella hjälpmedel som förklarar om det är Daario/Chiara-universumet vi befinner oss i, eller om det är Daario/Guilia-historien. Jag kom fler en än gång att tänka på Greta Gerwigs mästerliga Unga kvinnor från 2019, en filmen som pendlar mellan dåtid och nutid med hjälp av sådana enkla knep som färgskiftningar i bilden. Liknande grepp hade lyft Four to Dinner avsevärt. Denna förvirrade klippning gör filmen stundtals till ett styrketest att följa med i. Vissa av de parallella händelserna utspelar sig dessutom i samma lokaler, till synes samtidigt, och ju längre filmen pågår desto fler ögonblick av förvirring uppstår.
Filmens akilleshäl
Det här leder till att man lite glömmer bort hur bra skådespelarna är och att de faktiskt har ganska god personkemi. Även själva grundtanken om huruvida vi har en själsfrände eller inte faller lite åt sidan när allt fokus måste läggas på att förstå vilket universum vi befinner oss i. Det landar i ett slut där jag ärligt talat inte riktigt vet vad som hände, förutom att budskapet nog är att vi ska våga dejta andra som ligger utanför vår "dejtingmall".
Men behövdes det verkligen 1 tim och 45 min för att säga det?
Trots ett intressant koncept med parallella historier är det också det som blir filmens akilleshäl.
Four to Dinner – Middagsgästerna finns nu att streama på Netflix.