Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Bild från Försvinnandet – Lørenskog 31 oktober 2018

Försvinnandet – Lørenskog 31 oktober 2018 (säsong 1)

  • 5 x 50 min
  • True crime, kriminalare, drama
  • Netflix
Jonathan Smeds | Recension
14 september 2022
Jonathan Smeds | Recension
14 september 2022

Serie om ett fall som ännu gäckar Norge

I dag är det premiär på Netflix för den norska serien "Försvinnandet – Lørenskog 31 oktober 2018", som är baserad på det verkliga fallet kring försvinnandet av Anne-Elisabeth Hagen.

  • Skapare:
    Nikolaj Frobenius, Stephen Uhlander
  • Manus:
    Yngvild Støen Grotmol, Henrik Rafaelsen, Christian Rudbeck m.fl

Försvinnandet – Lørenskog 31 oktober 2018 är baserad på den verkliga händelsen om fallet Anne-Elisabeth Hagen. Hon var gift med miljardären Tom Hagen, och försvann från deras hem i slutet av oktober 2018. Kvar fanns bara släpmärken, borttorkat blod och ett brev där hennes familj krävdes på en lösensumma på flera miljoner kronor i kryptovaluta. Det hela misstänktes därför först som kidnappning, men nu, cirka fyra år senare, är det mycket som talar för att det egentligen handlar om ett mord.

Genom åren har flera olika teorier lagts fram kring hennes försvinnande. En av de som fått mest fotfäste, framför allt efter att en bok om fallet släpptes för ett par år sedan, är att Tom Hagen själv skulle vara involverad i mordet på något sett. Detta är dock i nuläget mest spekulationer, det finns egentligen inga bevis som direkt kan visa på att han på något sätt låg bakom hennes försvinnande.

Ett tema blir seriens räddningsplanka...

I denna serie känns det dock som att man på många sätt velat vinkla det så, vilket jag vänder mig lite emot. Åtminstone nu när fallet ännu är relativt färskt. Var det verkligen en nödvändighet i så fall att ens göra en dramatisering av det så tätt inpå? Kanske hade en dokumentär, som är objektiv och endast pekar på ren fakta, varit bättre.

Samtidigt gör serien ett bra jobb i att även utforska den besatthet som folk fick kring fallet. I de två första avsnitten får vi följa en utredare respektive journalist som båda dyker djupt ner i fallet. De blir verkligen besatta kring vad som kan ha hänt, framför allt journalisten i avsnitt två, och detta smittar av sig på oss tittare. Då jag förstått det som att detta verkligen var stämningen många hade i Norge när fallet var nytt, tycker jag serien ska ha en guldstjärna för att lyckas porträttera detta. 

... men pacingen drar ner betyget

På samma sätt lyckas detta ta sig till uttryck i olika scener där främmande människor får berätta andra teorier om fallet, där varje person fått representera ett forum. Vi får till exempel ta del av teorier från en tjej som representerar Reddit, och en man som ska vara Flashback. Här är dock även början på seriens stora problem: pacingen. Scenerna här känns lite väl slumpmässigt framslängda och förstör flowet i serien.

De är dock inte ensamma om att göra det. Vi får följa flera av karaktärernas privatliv, och visst finns det en poäng med det. Men flera gånger känns scenerna som inte har med fallet att göra långsamma, tråkiga eller rent ut sagt onödiga. Även här blir pacingen usel och blir ganska långtråkig ibland.

Jag tycker att man har gjort ett bra jobb i att göra ett spännande true crime-drama, som även på flera sätt rättfärdigar sin plats istället för ännu en dokumentär. Samtidigt är jag som sagt lite emot idén om detta så strax efter att fallet skett, och avsnitten jag hunnit se är flera gånger uttråkande. Topparna är fenomenala, men många gånger måste man utstå djupa dalar.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL