Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Sök Stäng sök
Recension: Copenhagen Cowboy (säsong 1, avsnitt 1–3)

Recension: Copenhagen Cowboy (säsong 1)

  • 6 x 50 min
  • Krim, Drama, Thriller
  • Netflix
Emil Oscar Rasmussen
Emil Oscar Rasmussen | Recension
04 januari 2023
Emil Oscar Rasmussen
Emil Oscar Rasmussen | Recension
04 januari 2023

Något alldeles extra – för den som orkar

Nicolas Winding Refns Netflix-serie "Copenhagen Cowboy" gör entré på Netflix den 5 januari, och den som uppskattar regissörens verk lär inte bli besviken. Filmtopp imponeras av de första tre avsnitten, men tycker också att de rör sig lite väl trevande framåt.

  • Skapare:
    Nicolas Winding Refn, Sara Isabella Jønsson
  • I rollerna:
    Angela Bundalovic, LiIl Zhang, Andreas Lykke Jørgensen, Zlatko Buric, Valentina Dejanovic m.fl.

Det finns få regissörer, varken nordiska eller internationella, som är lika stilsäkra i sitt hantverk som danske Nicolas Winding Refn. Med sin nya Netflix-serie Copenhagen Cowboy – som han skapat tillsammans med Sara Isabella Jønsson Vedde – visar han än en gång att han kan skapa neon-noir likt ingen annan. För den som redan är ett fan av Winding Refn kommer det här att vara en njutbar resa, men för personer som inte vet vad de tar sig för kan det här bli en läcker men svårsmält karamell.

Visuellt finns det en hel del som påminner om Drive (2011) och The Neon Demon (2016), även om det längre formatet i serien kräver aningen större variation. Denna gången är det Köpenhamn som är spelplatsen, där vi får följa mystiska Miu (Angela Bundalovic) – en ung kvinna som såldes av sin mamma redan som sjuåring och påstås ha övernaturliga och lyckobringande förmågor. När vi träffar henne har hon köpts in i en smutsig undre värld i Köpenhamn, där hon lever farligt nära att tvingas in i prostitution. Innan Miu hinner brytas ned börjar hon navigera den kriminella världen för att undvika att förslavas av den.

Allt som når ögat imponerar

Stundtals är "Copenhagen Cowboy" en konstnärligt vacker serie. Det ofta slående fotot och medvetna kameraarbetat kontrasterar effektivt den kvävande misär som skildras i serien. Utan en så stiliserad ton hade Copenhagen Cowboys stilla tempo och det tunga ämnet sannolikt blivit för mastigt att ta sig an även för inbitna Winding Refn-entusiaster.

Det är ytterst fascinerande att se något så smutsigt presenteras så visuellt trollbindande. Trots att de mörkaste av ögonblick ramas in på ett imponerande och tilltalande sätt känns det aldrig romantiserande. Obehaget som ständigt ligger och pyr genomsyrar varje bildruta och tillåter tittaren att beundra det som syns och samtidigt ges utrymme att känna avsmak. Jag vet få, om ens någon annan, som lyckas med den balansgången lika självsäkert och effektfullt som Winding Refn.

Hade det enbart varit de visuella elementen som skulle bedömas hade serien mycket väl kunnat få årets första fullpoängare, men det finns lite för mycket som distraherar från magin – inte minst när det kommer till tempot.

Copenhagen Cowboy
Foto: Netflix.

Vem ska orka med Copenhagen Cowboy?

I ärlighetens namn vet jag inte hur mycket av Copenhagen Cowboy jag hade orkat med att se om jag inte fått i uppdrag att titta på den. Alla de imponerande aspekterna till trots är det här en serie med en framåtrörelse som kan upplevas som extremt trevande. Med tanke på att säsongen enbart är sex avsnitt hade jag önskat en tydligare eskalation av händelseförloppet, men istället bjuds vi på ett pulserande tempo av hypnotiserande karaktär.

Visst, det trollbinder, men det gör även att ögonlocken känns tyngre och tyngre för varje minut som passerar.

Det får mig att ifrågasätta om någon utöver de mest inbitna följarna av Winding Refn, kritiker och rejäla cineaster kommer att orka med Copenhagen Cowboy? Halvvägs igenom den första säsongen infinner sig fortfarande känslan av att serien snart är på väg att komma igång. Att tempot vid det laget ändå inte ökar gör mig nervös över om någon kommer ha tålamod nog att uppskatta serien.

Är du en person vars koncentrationsförmåga mot all förmodan inte förstörts av samtiden kan det här mycket väl bli en ny favoritserie. Dessvärre känns det mer troligt att seriens konstnärliga vibbar i kombination med det trevande tempot kommer att upplevas som alienerande för väldigt många.

Jag hoppas att jag underskattar gemene Netflix-användares tålamod, för det här är helt klart en serien som åtminstone förtjänar en chans.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL