Borgen – riket, makten och äran (säsong 1)
Nya Borgen är träffsäker, stilren och mångfasetterad.
I den danska serien "Borgen", som nu är tillbaka efter en nio år lång paus, följer vi politiker genom maktens korridorer och scoop-hungriga journalister
Den danska serien Borgen är tillbaka med en fjärde, fristående, säsong. I det politiska dramat är den före detta danska statsministern Birgitte Nyborg (Sidse Babett Knudsen) numera utrikesminister, medan den yngre Signe Kragh (Johanne Louise Schmidt) har tagit över statsministerposten.
Samtidigt har Birgittes tidigare presschef Katrine Fønsmark (Birgitte Hjort Sørensen) återgått till journalistiken och påbörjar en chefsposition på en av landets största TV-stationer. Det här är definitivt en kvinnoledd ensemble. Vi får följa politikerna genom maktens korridorer och pressens intriger i deras ständiga kamp mot klockan.
När piloten inleds med att man upptäcker olja värd 2 000 miljarder kronor på Grönland dras frågor kring Grönlands självständighet, miljöpolitik och partipolitiska värderingar upp, samtidigt som stormakterna USA, Kina och Ryssland inte är sena med att komplicera den redan svåra situationen med vassa klor som sakta men säkert kniper hårdare om strupen på Birgitte.
Lögner, läckta hemligheter och svek
Lögner, läckta hemligheter, svek, övergivna värderingar och uthängningar i sociala medier sätter karaktärer ur spel och ser till att avsnitten fortlöper i ett stadigt tempo som präglas av blixtsnabba vändningar och insikter som vänder karaktärernas förutsättningar på ända.
Det stilrena, avskalade fotot går i gråa och blåa nyanser som kombinerat med vackra vyer av de vidsträckta bleka islandskapen i Grönland sätter tonen för berättelsen, det är riktigt snyggt och rimmar väl med de tunga teman som tas upp.
Seriositeten bryts av med träffsäker, välanpassad humor som lättar upp den annars informationstunga dialogen. Skådespelet imponerar med en uteslutande fenomenal ensemble, de är sina karaktärer, de är där, och det är jag också – uppslukad av det sömlösa skådespelet som är så väl avvägt att det aldrig slår fel.
Om det är något jag saknar av det nya Borgen är det fler förlösande tillfällen. De åtta avsnitten som alla sträcker sig mellan 45 minuter till en timme är tunga – både sett till tema och informationstäthet. En andhämtningspaus emellanåt hade varit på sin plats.